Tillbaka..?

Ja, det känns som det kanske kan bli något... Et, din kommentar kommer ett år efter mitt senaste inlägg. Det gjorde mig positivt förvånad men väldigt stolt.

Inte här dock. Jag kan inte komma tillbaka hit, jag vill inte komma tillbaka hit. Både bokstavligt och bildligt. Mitt ex känner till den här bloggen, och även om jag inte tror att han har något intresse i mig eller mitt liv längre, så VET jag att han inte skulle kunna låta bli att läsa... Det skulle inte jag heller kunna göra, hur lite idag än bryr mig om honom och hans liv. Och det är inte schysst. Vi har båda gått vidare. Han ska inte behövs läsa om mitt nya liv; om min kärlekslycka och kärleksproblem, om mina tankar och känslor, om mitt promiskuösa singelliv och mitt "förhållande" med någon som inte är han... Men som han skulle grubbla ihjäl sig över i sin frustration över att förstå att det faktiskt kan vara någon han känner till.. Inte för att jag tror att han faktiskt skulle orka bry sig över det här längre, men jag vill inte heller ta den risken. Eller fresta honom att göra det. Så låg är jag inte.

Jag kan helt enkelt inte riskera att göra honom till en del av mitt liv igen, om än osynlig. Jag är glad nu, så jag behöver inte den här bloggen.. Men jag är fortfarande samma neurotiska, dissekerande, känsloladdade och otroligt analyserande, förklaring till kvinna. Jag behöver en ny blogg helt enkelt. Det har jag insett tack vare dem, som även om det inte är en gräslig mängd, som fortfarande kommenterar min blogg. Även ett, ett och ett halvt år efter den las till vila.

Jag vet inte hur jag ska göra dock? Jag har inte ens börjat med någon ny, och det går ju inte att hänvisa härifrån, med tanke på Mitt Ex. Ni som saknar mig (det kanske bara är Et, så i såfall, Et, om du saknar mig..) kan ni väl maila? Eller... hm... om man ska vara riktigt paranoid funkar ju inte det heller... vafan... De flesta av er har väl en egen blogg? Mejla mig, och hänvisa till er egen blogg (eller något annat, förslag?) så jag vet att det inte är han som fortfarande inte har växt upp. Det kanske räcker med att ni bara skriver något djupt och insiktsfullt, så jag vet att det inte är han..? :) (förlåt Mitt Ex, om du läser detta, men jag vet ju faktiskt inte... jag kan bara utgå ifrån det jag känner till av dig förr och den sista erfarenheten jag har är att du bröt dig in på min mejl samt raderade min blogg...).

Så gör vi! Så om du inte har fått nog... Mitt liv har gått vidare. Idag är jag glad. /l.lovelylocks@gmail.com

Åter från de döda

Bloggen försvann. Mitt ex bröt sig in på min mail och raderade alla mail vi har skickat till varandra. Han raderade även min blogg. Det var som den aldrig hade existerat. Han nekade, den jäveln. Han fick mig att känna mig elak, dum och efterhängsen för att jag "inte lämnade honom ifred". "Hur skulle jag kunna gjort något sån´t?". Fega, fega tragiska man. Men sen kom sanningen fram, som den alltid gör så småningom... Och nu är bloggen tillbaka, tack vare Blogger.

Den här bloggen har inte varit aktiv sedan i början av juni. Jag behövde den inte längre, eftersom jag efter nästan ett år av sorg hade kommit till den punkten att det var riktigt kul att leva igen. Det startade så smått redan tidigare, bara att jag började skriva "En dag blir jag glad" var ett stort steg mot att ta tag i saker och ting. Och det hjälpte. Det var verkligen, som många författare brukar säga, som att plocka ut alla orediga tankar som studsar omkring i huvudet och sortera dem, lägga ifrån sig dem. Det var så skönt att äntligen, äntligen bli "fri".

Att jag slutade skriva var ingen planerad handling. Det bara blev så. Under den tid jag har skrivit har den enda i hela världen som vet att det är just jag som skriver denna sida varit mitt ex... Bisarrt, eller hur? Det var aldrig planerat att det skulle vara så. Vi hade dagligen (vardagar, arbetstid) kontakt på msn med undantag från några perioder när "urladdningarna" kom, när vi bråkade, jag försökte säga ifrån, han ville koncentrera sig på sitt nya liv. Men i stort, dagligen. Jag ville veta hur man fixade en blogg, eftersom jag är hemskt dålig på allt sånt här. Jag hade ingen tanke kring vad den skulle handla om. Jag hade ingen idé om att det skulle bli just den här bloggen.

Jag registrerade en efter hans instruktioner. Sen ville han veta adressen. Jag vägrade. Han blev vansinnig. Till slut skapade jag en helt ny bloggadress bara för att ha någon att ge honom; jag hade inte en tanke på att han, på att någon jag känner skulle kunna läsa vad jag skriver. Den bloggadressen var till "En dag blir jag glad". Det kom helt ur huvudet, på en sekund samtidigt som jag skrev. Det var väl precis det jag kände för honom, för allt som hänt, på något sätt. Sedan kunde jag inte släppa den. Han gjorde mig så arg, så ledsen, så kränkt hela tiden genom att kräva att få adressen, genom att kräva att få veta saker han frånsagt sig rätten att veta när han gjorde slut. Arg på mig själv för att jag alltid gav honom det han ville till slut.

Han läste allt. Flera gånger om dagen, enligt han själv. Han blev besatt, var det ord han använde. Första gången det kom, jag visste ju att det skule det så småningom, en uppmaning om att jag skulle ändra i det jag skrev, var första gången jag skrev att han var otrogen ("En bra dag"). Det var det enda han hade att säga om det inlägget: "Ta bort det sista.". Jag gjorde inte det. Då sa han att han aldrig tänkte prata med mig mer, att han skulle bryta kontakten. Jag bad att få tänka på dte. Jag ringde upp honom senare och sa att jag hade bestämt mig för att inte ändra det, och att det fick bli så då. Jag var verkligen inställd på, att nu mister jag honom. Det var både det jag önskade mest och fruktade mest, men jag var redo nu att säga ifrån. Han släppte mig ändå inte.

Andra bloggar om: besatt, blogg, död, efterhängsen, ex, feg, otrogen, radera

EX

Vad är det egentligen man ska ha för relation med en tidigare pojkvän? Hur är det meningen att man ska vara?

Det kanske är så att jag precis har accepterat att han är mitt ex. Jag har inte velat, inte kunnat tänka på det innan. Det är pinsamt, men senast för några veckor sedan hänvisade jag till honom som "min pojkvän". Inte för att jag tror att han är det. Det bara slinker ur en, lika naturligt som "mamma" och "pappa".

Det kommer nog att fortsätta hända. Att jag råkar säga fel. Jag tycker inte om ordet ex. Det berättar inte vad det innebär, vad man är i förhållande till varandra. Förutom att man har haft någonting som nu är slut.

Det berättar inte om hur kära vi var i varandra. Det säger inte hur mycket vi älskade varandra. Det ger inga ledtrådar om att vi har fortsatt att ha en relation, att jag har varit hans älskarinna.

Det säger inte om vi ska vara vänner eller ej.

Det är så svårt, så förvirrande när man väl börjar tänka på det. Trots att jag numera kan tänka mig ett liv utan att vara hans flickvän, kan jag inte tänka mig ett liv där han inte finns. Det är så många som säger att man ska klippa helt -att man ska radera honom ur ens liv. Ibland blir jag kallsvettig vid blotta tanken. Ibland känns det som att det skulle vara helt okej.

Inte okej. Men jag orkar inte känna mer. Jag orkar inte bry mig, undra vad han känner för mig. Jag bryr mig om honom. Jag älskar honom. Hur ska man kunna vara vän med någon som man har älskat så mycket, så passionerat, och som nu är med någon annan? Och hur ska man inte kunna vara det?

Andra bloggar om: Ex, älskarinna, vänner, relation, pojkvän, kär, kallsvettig, älska, passion

Ibland kan det bara vara så lite och enkelt som att jag så gärna vill gratulera hans familj på deras födelsedagar.

Varför brydde jag mig inte lika mycket innan?

Ibland känns det som att hur man än gör, eller vad man än säger, så är det fel. Jag tyckte att ord och samtal var det bästa om fanns, och att om man bara uttrycker sig tillräckligt tydligt så finns det inte rum för missuppfattningar. Herregud, mer fel kan man ju inte ha. Det är otroligt så mycket jag har lärt mig av det här uppbrottet. Och det är läskigt att tänka på hur mycket man måste har kvar att lära.

Andra bloggar om: lära, ord, samtal, fel, uppbrott

Förlåtelse

Jag vill inte hata. Jag vill inte förnedra. Jag vill inte vara bitter. Är man onormal då? Är det fel att inte vilja hämnas eller vara elak mot någon som gjort slut på det här sättet?

Jag kan skriva att han har sårat mig. Jag kan skriva att jag inte förstår honom och hans handlande, att det är så frustrerande att aldrig få veta. Det gjorde ont. Det var det värsta jag har varit med honom, och jag har aldrig innan förstått vad det verkligen innebär att vara ledsen. Det är sant.

Men det betyder inte att jag hatar honom, eller vill se honom lida. Det betyder framförallt inte att det är hans fel att jag har kännt så. Det var oundvikligt, och det är så det blir när det tar slut. Ibland. För vissa.

Det är så svårt det här med att såra någon. Ibland går det inte att undvika. Men betyder det att man har gjort fel, att man bör klandras? Nej. Och ja. Inte ens om man verkligen har gjort "fel", vet om sina synder behöver det vara så. Bara man försöker lära sig något. Att man har förståelse för den som blivit sårad, vare sig man har gjort "fel" eller inte -man måste låta sig klandras. Det behöver inte vara lika med hat. Den människa som inte kan förlåta han som gjorde fel men står för det är ibland mer att klandra än den som kan erkänna sina brister. Som vill försöka förstå.

Varför är det så svårt att förstå det?

Andra bloggar om: hata, förnedra, förlåta, ledsen, såra, brister

Minnen

Jag undrar vad han ska göra på midsommar.

Förra året hade vi en midsommarfest. Eller jag hade, rättare sagt. Två månader innan kom jag på den utomordentliga idén att bjuda vänner till oss över hela midsommarhelgen, och ovanligt nog protesterade han inte utan verkade tycka att det var en bra idé.

Ju längre tiden gick, och desto fler kompisar jag hade som skrev upp sig på gästlistan, desto mer började jag fråga vilka av hans vänner som skulle komma. Det visade sig bli.. Inga. Inte en enda en. Frågade han dem ens? Han hade förklaringen, att de alla gick på samma fest hos samma person varje år. Det var inte riktigt sant. Jag undrar om han ens frågade dem. Att han inte ansträngde sig vet jag.

En gång, nu efter det tog slut, har jag nämligen frågat om det. Undrat varför ingen av hans kompisar kom. Då sa han att han inte hade tyckt att det var någon idé, eftersom han "visste" att det skulle ta slut.

Det där tog jäkligt hårt. Jag "visste" nämligen inte det. inte alls. Jag trodde inte att tanken ens hade funnits då. Och han var alltså så långt framme i processen att han inte ens tyckte att det var någon idé att ha en gemensam fest med alla våra vänner. För att det snart skulle vara slut.

Jag kände aldrig att han ville ta hem några kompisar. Vara med dem OCH mig samtidigt. Det är också jobbigt för någon som aldrig har haft så bra självförtroende, som skäms över sig själv och har svårt att tro att hennes pojkvän inte gör det också -eftersom hon är så ful. Jag slår vad om att de ska umgås med hans vänner på midsommar. Konstigt nog så presenterade han henne omgående för sina vänner. Till och med innan det var slut mellan oss, var de ute med en av hans kompisar. Det hade vi aldrig varit. Inte en enda gång, på det sättet. De umgås ofta med dem, vad jag har förstått. Det var något av det jobbigaste, det är fortfarande något som är hemskt jobbigt.

Det är på det sättet, som det alltid har varit. Det är så jobbigt att det skär i hjärtat. Som andra minnen jag har, som jag inte vill ha och låtsas om som jag inte har. Som på ett flertal discon i mellanstadiet, när coola killar drev med mig. Som när jag kom in i omklädningsrummet på gymnastiken och hörde att några tjejer pratade om och skrattade år mig. Som när min bästa kompis i lågstadiet tvingade min att låna ut min cykel till hennes bästa kompis - och jag fick springa efter för jag behövde ändå bli smal. Sådana minnen. Varav de flesta jag faktiskt inte kommer ihåg längre. Jag får hoppas att jag så småningom glömmer det här också.

Andra bloggar om: Midsommar, fest, gästlista, vänner, slut, självförtroende, hjärta, lågstadiet, mellanstadiet, gymnastiken, disco, cykel, smal, glömma