Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Det skulle vara lätt att säga att det är det största misstaget jag har gjort i mitt liv, att övertygas om att jag kunde lita på oss mer än nåt annat. Men det är inte sant. Det är bara smärtan som talar. Smärtan som vill glömma, radera de senaste tre åren.

Så många gånger har önskat så intensivt att det kunde vara som i filmen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", att man verkligen skulle kunna radera ut en person helt ur sitt minne. För smärtan har varit övermäktig, obeskrivlig och fruktansvärd. Nästan skrattretande. Precis i början, när han hade bestämt sig för att så småningom flytta, frågade min mamma hur jag mådde och jag sa att det var hemskt. "Lilla gumman, det värsta har inte kommit än." säger hon och menar på att det tydligen skulle bli värre när han väl flyttade. Det var som att mitt hjärta slutade slå för en sekund och tårarna började rinna så snabbt att jag inte förstår hur vad det nu är som får en att börja gråta hade kunnat uppfatta känslan så omedelbart. "Värre? Hur ska det kunna bli värre?" vrålar jag nästan. "Det gååår inte att vara mer ledsen, det går inte att det blir värre!". Jag trodde det verkligen. Jag trodde det igen, morgonen han flyttade och jag packade ner vårat liv i kartonger och jag grät tills jag fick skavsår runt ögonen, grät så jag fick ont i ryggen, nacken, halsen och magen för att kroppen inte verkar vara gjord för att vara så ledsen.

Jag har så många gånger ångrat att jag sa de orden då; "Det kan inte bli värre än så här". Och jag kommer aldrig att säga det igen, för nu vet jag att det kan alltid bli värre.

Andra bloggar om: sunshine, radera, minne, skrattretande, mamma, flytta, tårar, kartonger, värre