Grattis på förlovningsdagen, älskling

För exakt fyra år sedan på Valborgsmässoafton förberedde jag för vår förlovningsfrukost. Vi skulle förlova oss den 1:a maj, för då skulle vi veta att vi alltid var lediga den dagen.

Fyra år senare ber han mig att låtsas om som om vi inte känner varandra om jag skulle stöta ihop med honom och hans nya flickvän på Valborgsfirandet.

Grattis på förlovningsdagen, älskling.

Andra bloggar om: Valborg, Valborgsmässoafton, Valborgsfirande, 1:a maj, första maj, förlovning

Snälla, svara

Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom helt och fullt, jag vet hur han tänker, känner och fungerar. Men jag hade väldigt fel, uppenbarligen. Efter allt hände är han som ett stort mysterium för mig. Ett olösligt mysterium, som kan kännas lika omöjligt att lösa som "hur stort är universum", och man blir lika knäpp och frustrerad i oändligheten över det hela när man verkligen börjar fundera över det.

Jag skulle kunna ställa samma frågor om och om igen (vilket jag också har gjort) utan att få svar: Hur? Varför? "Hur kunde du göra så här mot mig?" och "Varför gjorde du så här mot mig?". Mot oss. De är frågorna som har hängt kvar. Som jag inte kommer över. Som jag tror är den största anledningen till att jag fortfarande låter honom vara en del av mitt liv. Det värsta med det här är, att frågorna i det innehåll de söker ändras och formas så länge han är det; "Hur kan du göra så här mot mig?" och "Varför gör du så här mot mig?". Mot dig själv. Mot henne.

Hur jag än försöker så kan jag inte förstå. Varför har han sex med mig? Han är livrädd för att nån ska få veta. Ibland erkänner han det knappt för sig själv, att det har hänt. Han säger att han älskar henne. Vill vara med henne. Aldrig vara med mig igen. Det är bara bra sex. Det är omtumlande att få den förklaringen. För det betyder att jag har levt i tre år med någon som jag trodde att jag kände utan och innan, men som är någon helt annan. Någon radikalt annan. Någon som jag faktiskt inte ens vill ha.

Andra bloggar om: sex, otrohet, varför, älska, universum

Förvirring

Ibland vill jag bara skrika DRAA ÅÅT HELVEEEETE! och ta det sista steget till att bli självständig igen. Jag är en patetisk människa och hatar mig själv för att han kan styra mig så. Varför kan jag inte hata honom för att han styr mig? Hur kan jag förnedra mig själv på det här sättet? Hur kan han låta mig förnedra mig på det här sättet? VAD FAN ÄR DU UTE EFTER EGENTLIGEN? Har du inte gjort mig illa nog? Förstår du ingenting, ingenting i vad jag känner? Är du verkligen helt iskall, har du alltid varit så här?

Andra bloggar om: helvete, hata, självständig, förnedra

En bra dag

Det kan tyckas som det var olidligt att leva med honom. Det är helt fel. Man kan tro, när jag berättar om allt, att han är en hemsk människa. Det är fel, så fel, så fel, så fel. Han är världens underbaraste. Det finns ingen som kan ge sån uppskattning och kärlek som han. Trots det jag har skrivit, kände jag mig alltid så älskad av honom. Gränslöst uppskattad. Han fick mig verkligen att tro, inte att jag verkligen var den vackraste kvinnan i världen, men att han verkligen tyckte det.

Det finns saker som bara han förstår. Det finns saker bara han skrattar åt. Det finns så mycket som bara är bäst att prata med honom om, för det finns ingen annan som ger lika goda råd eller tar det på exakt det sätt jag vill. Jag har aldrig träffat någon som jag är på så samma våglängd som. Trots att vi är så olika. Alltid, när jag hade varit ifrån honom, även om det bara var några timmar, kunde jag inte låta bli att le när jag träffade honom. Speciellt om vi sågs ute på stan, och han kom gående emot mig eller stod och väntade på mig någonstans. När jag fick syn på honom... Jag var så stolt. Han var min. Han älskade mig. Och rädd -hur kan han älska mig? Men den känslan försvann mer och mer, desto mer vi växte ihop, desto mer bekräftelse och föräkringar på att jag var den enda jag fick. Han var något djupare än min pojkvän, min älskade. Han var min familj. Han var mer än min familj -om jag hade varit tvungen att satsa pengar på att någon skulle lämna mig, skulle det varit min familj före honom. Ibland undrade jag om det var nåt sjukt med det, eftersom jag kände sånt band till honom -ser jag honom mer som en bror? undrade jag ibland.

Nej.. inte med det sexet vi hade.. alltid hade.. det enda som var fantastiskt och bra under hela vårat förhållande. Sexet som vi inte kunde sluta med. Sexet som fick honom att bli det han själv föraktar hos andra mest av allt. Otrogen.

Andra bloggar om: kärlek, älskad, sex, familj, otrogen,

Att dejta

Lika stor behov som jag hade att hela tiden prata med någon -jag hade en telefonräkning på över 2000 kr första månaden- lika omöjligt var det med fysisk kontakt. Är det.

Våra första bråk. Våra värsta bråk. Det som aldrig kunde glömmas, det som kanske är fröet till att han gjorde som han gjorde och lämnade mig. Jag skäms över det, både vad det handlade om och att det handlade om. Att jag har haft sex med 20 personer. Inte en enda pojkvän, förrän han. Jag var ärlig, jag berättade det när han frågade, i början av vårat förhållande. Han har berättat att han tänkte göra slut. Det finns ingenting jag har ångrat mer. Som jag önskar att jag kunde ta tillbaka. Men det går inte. Det som han hatade mest hos mig kunde jag inte göra någonting åt, aldrig, hur jag än försökte. Om han hade hatat min vikt hade jag kunnat banta. Om han hade hatat mitt hår kunde jag ha klippt det. För fan, om han hade hatat min familj kunde jag ha brutit med dem. Valet fanns att göra. Men jag skulle aldrig kunna göra något åt det här. Han ville inte ens ha en förklaring, om det nu ens måste finnas en sådan. Det finns inga förklaringar som skulle vara tillräckliga, menade han. Det gör det kanske inte. När jag försökte ändå, förstod han inte, tyckte inte det var tillräckligt. Han ville aldrig veta vad det kunde vara som hade fått mig att göra så, han ville bara döma mig. Jag kände sån maktlöshet. Kände mig äcklig, smutsig, ovärdig honom. För det var så en del av honom såg mig, annars hade han lyssnat. Och jag kunde inte göra något åt det.

Jag har alltid haft svårt med fysisk kontakt, det tror man kanske inte. Väldigt, väldigt svårt ibland, ofta när jag blir ledsen. Jag måste ibland knipa ihop nävarna och koncentrera mig för att inte hoppa till när någon tar på mig. Samtidigt så är en del av mig så tom, och skriker efter det. Allt det försvann med honom -jag var så bekväm och ville alltid känna någon del av honom intill mig. Och jag var trygg i att veta att jag alltid skulle ha det, att jag kunde tillåta mig att bli beroende av det. Det gjorde det väldigt svårt när han inte ville sova med mig längre.

Han sa att jag skulle träffa någon ny före han gjorde det. Med tanke på min "historia". Fy fan vad ont det gjorde. Fy fan vad fel han hade. Jag visste att han skulle ha fel. Han har fel om mig. Jag har ljugit för honom. Eller egentligen inte, han har nog tagit det för givet. Jag träffade en man strax efter det tagit slut, en man som tyckte om mig. Vi träffades då och då några månader, han var snäll, alldeles för snäll. Han fick aldrig kyssa mig. Han var kär i mig, vi var nästan tillsammans. Efter några gånger fick han hålla mig i handen. Han nöjde sig. Frågade inte. Förstod. Sista gången jag träffade honom, kysste han mig på munnen. En pryd, viktoriansk kyss utan tunga men med så mycket bakomliggande åtrå. När jag åkte hem den kvällen brast det igen. Jag bara satt på trottoaren, kunde inte gå ett steg till. Jag grät och grät och grät och grät, och det kändes som jag aldrig skulle kunna sluta. Jag ville ringa honom, mitt ex, och be om ursäkt, jag menade det inte, jag älskar dig, älskar dig, förlåt. Samtidigt som jag visste hur lätt det hade varit för honom, hur han samma dag han kysste mig farväl kysste henne, och säkerligen njöt av det också. Mer än han njutit med mig. Till slut kom mamma och hämtade mig med bilen. Någon hade kännt igen mig och ringt henne.

Under hela vårt förhållande såg jag aldrig till någon annan. Jag flirtade inte, dansade inte med andra, uppmuntrade inte någon, var helt och hållet hans egen, trogna flickvän. Han gjorde det däremot. Jag förlorade flera vänner, för att de blev kära i honom. Han gjorde det inte ens diskret. Han gick över gränsen, men var aldrig otrogen. Otrohet var det värsta han visste -han kunde stäng av teven om det handlade om otrohet. Men han vägrade sluta flirta. Till slut lämnade han mig, och blev tillsammans med en tjej som han hade jobbat med under ett år. Som varit intresserad av honom från första början. Som han, som med alla andra, uppmuntrat från första början. Men åh nej, han är oantastlig, han gjorde inget fel, för det var ju slut mellan oss när det väl hände något. Det är jag som är horan. Och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det.

Andra bloggar om: dejta, sex, bråk, göra slut, flirta, dansa, uppmuntra, hora

"Om snöret inte håller..."

Det skulle varit så mycket skönare om han hade varit elak. Jag ville hata honom, jag vill hata honom. Vad kan man annat göra när någon behandlar en på det sättet som han gjorde? Men han vägrar. Jag är fortfarande världens underbaraste. Världens finaste, snällaste, vackraste, sexigaste. Den som känner honom bäst. Den enda han kan prata med. Den enda han kan lita på.

Det går inte att få höra sådana saker när man är i det läget jag var i. Eller någonsin. För varje sån sak han säger, tänds ett hopp. Samtidigt som det skär i hjärtat. För det är ju inte så. Om det vore så skulle han vara med mig nu. Om det inte finns något negativt han kan säga, om det inte är någonting med mig han tycker är fel eller dåligt, så skulle han inte blivit tillsammans med någon annan. Ja, han kunde ha lämnat mig. Gjort slut ett tag. Men att samma dag som han lämnar vårt hem inleda ett nytt förhållande -nej, det går inte om han känner så för mig. Bara i den minsta lilla känsla skulle tillräcklig respekt ligga för att det skulle bli fysiskt omöjligt att ens uppskatta någon annan samma dag som ett treårigt förhållande är över. Och att bara byta ut mig mot henne. Ut med en, in med en annan.

"Om snöret inte håller, är det bara att försöka med ett annat snöre.". Nej. Jag knyter hellre ihop det och försöker igen.

Andra bloggar om: elak, snöre, lita på, sexig, respekt, byta ut, försöka igen

Det var inte jag, det var hon

I den ångest, sorg , förvirring och overklighet jag befann mig i hände det enda som kan göra saken ännu mer outhärdlig. Han var som vanligt. Ja, han var precis som vanligt.

Vi träffades för att prata om det, en ganska spontan träff för jag ville egentligen inte (självklart ville jag, herrugug, det enda jag ville överhuvudtaget var att träffa honom, sätta igång att skaffa massa barn som skulle göra att han aldrig kunde lämna mig helt och hållet och sen aldrig släppa honom utanför huset igen. Jag som aldrig har velat ha barn.). Att se honom komma gående med ett leende på läpparna var helt ofattbart. Han försökte charma mig! Han var precis som vanligt, samma rörelser, samma kroppsspråk, ingen skam syntes någonstans. Han försökte bagatellisera det; "det är sånt som händer", bortförklara det -för ingenting någonson kan ju vara hans fel; "det var inte jag, det var hon" (ja, jag vet -herrugud, män). Det värsta i allt det här var att allt var som vanligt, förutom den situationen vi hade hamnat i. Det värsta av allt, något som ändrade hela min livsbild, något som tog de senaste tre åren, mitt hopp, min verklighet ifrån mig var att han såg på mig på samma sätt. Den blicken som jag trodde betydde att han älskade mig. Den blicken som hade fått mig att känna mig mer speciell, mer uppskattad och mer älskad än någon annnan i hela världen. Den fanns kvar. VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? Vad har hänt med min man? Min älskling? Så sent som för några veckor sedan sa han att han älskade mig mer än någonting annat och att han för sitt liv inte skulle kunna leva utan mig. Han skulle aldrig kunna träffa någon annan, han fick det att låta nästan bisarrt. Nu var det "sånt som händer". Något som man måste acceptera. Jag reagerade för starkt, menade han. Starkt? Är det här starkt? Har han fått minnesförlust? Blivit kidnappad och ersatt med en utomjording? Jag skulle kunna mörda någon, jag skulle kunna göra vad som helst, och han tycker att jag reagerade för starkt när det enda jag ville var att få ett svar. Varför?

I alla jobbiga stunder, när jag hade undrat hur han kunde göra si eller så om han verkligen älskade mig, fanns det bara en sak jag kunde lita på, och det var den där blicken. Kärleken i hans ögon. När han då sitter och säger, med den där blicken, att han har ett nytt förhållande, raserades mitt liv. Allt jag har trott på de senaste åren. Allt jag skulle kunnat ta med mig genom livet. Allt positivt, all styrka, kärlek och bekräftelse jag fått av honom. Det förvandlades till skit, för det kan aldrig ha varit sant. Inte om hans ögon fortfarande säger att han älskar mig.

Andra bloggar om: ångest, sorg, förvirring, skam, utomjording, blickar, kidnappad

Han levde vidare. Han åkte från mig och vårt liv till jobbet på morgonen. Och hem med henne och ett nytt liv på kvällen när han slutade.

Smärta

Det går inte att förklara känslan. Det går inte att tänka känslan. Det var överväldigande. Det gjorde så fruktansvärt ont att det inte finns ord för det. Så ont att man blir galen.

Jag vet exakt när jag fick veta det. Det var på kvällen exakt tio dagar efter att han flyttat. Dagen efetr var första dagen på mitt nya jobb. Mitt nya liv. Det blev nästan symboliskt. Det startade på det värsta, grymmaste sätt man kan tänka sig. Jag tog det inte bra. Jag tog det förskräckligt dåligt. Vad gör man med en smärta som inte kan försvinna? Människor säger att det är en psykisk smärta -det är inte sant. Den var fysisk, det gjorde ont, så ont, överallt. Och när det då även gör ont i tankarna, i själen, hjärtat, medvetandet, vad det nu är - så är det olidligt. Jag ville dö. Varför gjorde jag inte det? Jag vet inte. Det känns som att jag gick, flera månader, och bara ville vara död. Fantiserade om hur. Men jag gjorde inget. Den enda klyschan som verkligen stämde in på mig var att det sista man förlorar är hoppet. Utan hoppet skulle jag vara död. Det skulle varit skönt. Varje dag, varje timme, varje minut fanns det ett skrik inom mig. Ibland gick jag med munnen öppen för att det var så nära att komma ut. Jag kände mig verkligen galen. Jag grät på bussen. På tåget. På tunnelbanan. På jobbet, toaletten, lunchstället. Efter ett tag kom jag på mig själv att röra på läpparna när jag var ensam, som att jag pratade med mig själv. Jag var så spänd att jag fick problem med käkarna och hade hemska drömmar om att tänderna ramlade av för att jag knep ihop dem så hårt. Jag kunde inte slappna av i munnen, tänderna skavde mot varandra så att det gjorde ont. Det var som att det hade låst sig. De första dagarna kände jag mig, konstigt nog, mycket längre än mig själv. Det var som att axlarna satt mycket högre upp och som att benen inte gick att räta ut. Jag kunde inte äta för jag kunde inte tugga för att munnen inte ville vara med. Hela min kropp gjorde motsånd. Mot vad? Hur kan det bli så?

Smärtan försvann inte. Den var bara ständig.

Andra bloggar om: smärta, galen, flytta, död, hopp, gråta, motstånd

Min pojkväns flickvän

Jag har dragit mig länge för att börja skriva om just det här. Ibland undrar jag om det alltid kommer att kännas så här, om det aldrig kommer att riktigt gå över. Att tala om det, ens tänka på det, gör det verkligt. Jag vet att det är verkligt, har accepterat att det är det. Men jag kan inte tänka på det. Det är som att åka berg-och dalbana, men utan lyckokänslor. Som när man vaknar mitt i natten och har drömt, eller det är mer en känsla, av att man har fallit. Hjärtat ramlar ner i magen på något sätt, det är så omtumlande att man tappar andan. Så även fast jag vet att det är verkligt, måste jag förtränga det för att kunna fungera, för att överleva.

Första gången jag tillät mig att släppa ut mina känslor för henne var strax efter att han hade bestämt sig för att flytta ifrån mig. Han och hon var iväg på en "utflykt" kan man säga, med en annan kollega, en planerad utflykt efter arbetstid. Jag kommer aldrig glömma hur jag satt och hade ätit min lunch, försökte ringa min bästa vän som inte gick att få tag på. Jag var sprängfylld av ilska och skrev ett sms till henne: "Jag vet att jag är knäpp, men jag måste göra det här: Jag HATAR, HATAR; HATAR; HATAR; HATAR XXXXX". Jag är försiktig med att använda det ordet, men jag var tvungen. Jag skulle bara vetat då, vad som skulle hända sen. Hon hade varit involverad i den processen och hjälpt honom med lägenhet. De jobbade tillsammans. Jag hade inte varit svartsjuk innan, jag visste ju att han älskade mig. För han sa ju det, om och om igen. När han pratade om tjejen på jobbet, sa han att hon var ful. Hon var lösaktig; var ute jämt och söp. Hon var manhaftig, inte hans stil. Han skulle aldrig kunna bli tillsammans med henne, han sa det med sån övertygelse i rösten. Det sa han fram till mindre än ett dygn innan han blev det. För han blev tillsammans med henne mindre än ett dygn från att han flyttade ifrån mig. Han blev tillsammans med henne.

Jag undrar vad han säger om mig.

Andra bloggar om: pojkvän, flickvän, bergochdalbana, förtränga, hata, utflykt, älska, lösaktig

Att älska?

Hur kommer det sig då att jag ändå svarar ja, att jag ändå ville leva med honom trots att mycket inte stämde in i hur jag ville ha det, eller vill ha det? Svaret är enkelt -för att jag älskade honom. Just honom. Ingen annan. Var ligger glädjen i att resa, om min älskade inte vill dela den glädjen med mig? Var ligger glädjen i att vakna upp bredvid varandra när jag vet att han inte har kunnat sova på grund av mitt snarkande? Trots att det var många saker jag längtade efter var det ju trots allt för att jag älskade honom som jag ville uppleva de här sakerna med honom, det var inte sakerna i sig. Vill jag vakna upp med någon bara för att vakna upp med någon? Bo med någon bara för att inte vara ensam? Vara tillsammans med någon bara för att det är bättre än att vara själv? Nej. Det vill jag göra med den jag älskar.

Det verkar som att det här med att älska är ett väldigt svårt begrepp. Vet någon vad det innebär? Kan man själv bestämma vad det betyder för en själv? Jag vet inte. Jag tror inte riktigt på det. Det finns mördare som säger att de har dödat för kärlek -är en acceptabel tolkning av att älska? Vem har rätt att säga att det inte är det? Jag vet bara hur det känns för mig. Det känns som ett band som är oerhört svårt att klippa. Det är något mer än vänskap, något mer än kärlek och förälskelse, något mer än att bara trivas med varandra. Det är glädje. Det är sorg. Det är maktlöshet. Det är lycka. Det gör ont. Det smeker. Det är något som de flesta inte verkar orka känna. För det är jobbigt att älska, och nästan ännu värre att bli älskad. Så många verkar välja att leva bekvämt istället, utan att våga känna efter vad de känner. För det är inte det som är det viktigaste längre. Det är inte längre värt att kämpa för äkta kärlek, eftersom det är så accepterat att ha många olika livpartners under sitt liv. Skaffar barn med en, gifter sig med en annan. Jag säger inte att det är fel. Men man ger upp alldeles för lätt. Det ställer högre krav på att ett förhållande hela tiden ska vara bra, vara smärtfritt och smidigt. För om det inte är det finns det en ny partner som väntar runt hörnet, eller ännu närmare.

Så trots att det fanns saker jag längtade efter skulle vara annorlunda, går det inte bara att lösa de problemen genom att byta ut honom mot någon annan. Inte för mig i alla fall. Tyvärr gick det för honom.

Andra bloggar om: älska, älskade, snarka, mördare, förälskelse, sorg, livspartner, förhållande, partner, smärtfritt

Dela ditt liv med mig!

Varför, varför kan det inte vara så? Att allt löser sig, i alla fall kan lösa sig, bara man älskar varandra. Det har så länge jag kan minnas varit grundprincipen i min romantiska ideologi, och det var hårt att inse att det faktiskt, hur gärna jag än vill att det ska vara sant, inte är så.

Jag älskade honom, tveklöst, under hela tiden vi var tillsammans. Men ändå blev jag osäker. Vi har det bra, men... Ska jag verkligen leva hela livet utan att min älskade sover i samma säng som jag? Utan att någonsin få duscha tillsammans med honom? Som aldrig vill hångla längre? Som inte delar min äventyrslust att få se världen, som inte ens ville ta emot en resa i present? Som jag tar för självklart inte vill följa med när jag ska träffa kompisar, åka bort med vänner eller familj? Som aldrig kunde förstå min glädje för det lilla; solen skiner, blommorna börjar komma, reapriser på Coop? Som aldrig kunde förstå min korta stubin över det lilla, aldrig ville argumentera för att han hatade när jag blev känslosam. På alla sätt, gott som ont. Det är den enda lättnaden jag kan känna i att vårt förhållande tog slut. Jag behöver inte undra om jag någonsin kommer att få göra dessa saker. Det kan hända att jag inte kommer det, att jag aldrig kommer att träffa någon som vill leva med mina dessa önskemål och egenskaper, men jag behöver inte längre veta. Veta att, som när jag var tillsammans med honom, att jag inte skulle få uppleva det. Nu kan jag i alla fall hoppas.

Mitt svar var ja. Jag ville ändå leva med honom. Jag hoppades att det skulle kunna ändras lite, lite någon gång. Jag förstod inte riktigt. Han älskade mig så oerhört mycket, som han sa. Förstod han inte hur glad det skulle göra mig om han en dag kom hem och hade planerat en resa för oss? Det hade inte spelat någon roll vart. Förstod han inte vad jag sa, att det är inte dig jag är sur på, jag slog i tån, datorn funkar inte, min pappa är sjuk, jag känner mig tjock. Jag är inte ledsen på grund av dig! Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa det. Han kunde inte förstå. Det gjorde mig så ledsen att han tog på sig så mycket skuld och ansvar över mitt känslosamma beteende. I början var det härligt; för första gången i mitt liv fanns där nån som bara älskade mig. Som satte mig först. Men det åt långsamt upp honom, och om det är någonting jag önskar att jag kunde ändra på, är det just det. För det har fått honom att bli en helt annan människa, och jag är rädd att det är på grund av mig. Och jag är rädd att den person jag kände har försvunnit för alltid.

Andra bloggar om: romantik, ideologi, älska, sova, hångla, äventyrslust, present, solen, reapris, känslosam, hopp, leva, tjock

Lycka

Men när smärtan inte tar överhanden skulle jag aldrig vilja vara utan de här åren. Det är ju just det som får det att göra så ont, så fruktansvärt ont. För att det var så underbart. På så många sätt var det helt fantastiskt.

Jag har aldrig haft så roligt med någon som jag hade med honom. Jag kan inte vara lika rolig med någon annan, för med honom var jag aldrig rädd att visa mig själv både psykiskt och fysiskt. Vi kanske inte hade riktigt samma humor, men vi var så otroligt samspelta. Han är den enda jag har träffat som är lika bra, om inte bättre, på ord och stavning som jag. Det låter löjligt, men det är en egenskap som så här i efterhand känns väldigt viktigt; det var det där lilla, lilla extra, som gjorde honom så otroligt rätt just för mig. Han tänker lika snabbt (när han vill) och ofta fick jag den där känslan av samhörighet för att han sa precis vad jag tycket eller kände, vi sa det samtidigt eller bara visste att den andra tyckte likadant. Och vi log mot varandra, ett leende som var så underbart för det var bara vi mot alla andra.

I efterhand får man många frågor av typen "vad var det som gjorde dig lycklig med honom?". Det har varit jobbigt att inte kunna svara på den frågan riktigt. Det låter så tomt när man försöker formulera det, just för att vi bråkade så mycket, och för att mycket av problemet låg, i min synvinkel, i att vi aldrig gjorde saker tillsammans. Jag tror att det blev en ond cirkel redan från början. För vi var så lyckliga av att bara vara med varandra att vi trodde att vi inte behövde något mera. De lyckligaste stunderna jag har haft med honom har varit hemma i soffan, när vi har haft sex eller när vi lagar middag tillsammans. Och det var inte lite lycklig. Det var en sådan lycka som känns i hela kroppen, som när man är nykär men tusen gånger starkare just för att man inte är nykär, för att man vet att den har bestått trots att man har varit tillsammans i flera år. Under hela tiden vi var tillsammans kunde jag så snabbt få den känslan med honom, även efter ett bråk. Det var det som var bäst. Det var det som gjorde mig lycklig. Det ständiga uppskattningen, kärleken i hans ögon. Det spelade ingen roll att allt annat blev dåligt till slut, den totala kärleken i hans ögon var så stark att jag trodde att det räckte. För trots att vi ofta båda var så olyckliga, låg lyckan av att bara vara med varandra, älska varandra, se varandra, så nära till hands.

Jag trodde alltid, innan jag träffade honom och innan jag därmed hade haft ett förhållande, att allting löser sig bara man älskar varandra. Det är en så fin tanke, och den borde stämma. Men det finns ingenting som är mer fel.

Andra bloggar om: lycka, underbart, fantastiskt, roligt, humor, stavning, lycklig, sex, nykär, uppskattning, bråk