Lika stor behov som jag hade att hela tiden prata med någon -jag hade en telefonräkning på över 2000 kr första månaden- lika omöjligt var det med fysisk kontakt. Är det.
Våra första bråk. Våra värsta bråk. Det som aldrig kunde glömmas, det som kanske är fröet till att han gjorde som han gjorde och lämnade mig. Jag skäms över det, både vad det handlade om och att det handlade om. Att jag har haft sex med 20 personer. Inte en enda pojkvän, förrän han. Jag var ärlig, jag berättade det när han frågade, i början av vårat förhållande. Han har berättat att han tänkte göra slut. Det finns ingenting jag har ångrat mer. Som jag önskar att jag kunde ta tillbaka. Men det går inte. Det som han hatade mest hos mig kunde jag inte göra någonting åt, aldrig, hur jag än försökte. Om han hade hatat min vikt hade jag kunnat banta. Om han hade hatat mitt hår kunde jag ha klippt det. För fan, om han hade hatat min familj kunde jag ha brutit med dem. Valet fanns att göra. Men jag skulle aldrig kunna göra något åt det här. Han ville inte ens ha en förklaring, om det nu ens måste finnas en sådan. Det finns inga förklaringar som skulle vara tillräckliga, menade han. Det gör det kanske inte. När jag försökte ändå, förstod han inte, tyckte inte det var tillräckligt. Han ville aldrig veta vad det kunde vara som hade fått mig att göra så, han ville bara döma mig. Jag kände sån maktlöshet. Kände mig äcklig, smutsig, ovärdig honom. För det var så en del av honom såg mig, annars hade han lyssnat. Och jag kunde inte göra något åt det.
Jag har alltid haft svårt med fysisk kontakt, det tror man kanske inte. Väldigt, väldigt svårt ibland, ofta när jag blir ledsen. Jag måste ibland knipa ihop nävarna och koncentrera mig för att inte hoppa till när någon tar på mig. Samtidigt så är en del av mig så tom, och skriker efter det. Allt det försvann med honom -jag var så bekväm och ville alltid känna någon del av honom intill mig. Och jag var trygg i att veta att jag alltid skulle ha det, att jag kunde tillåta mig att bli beroende av det. Det gjorde det väldigt svårt när han inte ville sova med mig längre.
Han sa att jag skulle träffa någon ny före han gjorde det. Med tanke på min "historia". Fy fan vad ont det gjorde. Fy fan vad fel han hade. Jag visste att han skulle ha fel. Han har fel om mig. Jag har ljugit för honom. Eller egentligen inte, han har nog tagit det för givet. Jag träffade en man strax efter det tagit slut, en man som tyckte om mig. Vi träffades då och då några månader, han var snäll, alldeles för snäll. Han fick aldrig kyssa mig. Han var kär i mig, vi var nästan tillsammans. Efter några gånger fick han hålla mig i handen. Han nöjde sig. Frågade inte. Förstod. Sista gången jag träffade honom, kysste han mig på munnen. En pryd, viktoriansk kyss utan tunga men med så mycket bakomliggande åtrå. När jag åkte hem den kvällen brast det igen. Jag bara satt på trottoaren, kunde inte gå ett steg till. Jag grät och grät och grät och grät, och det kändes som jag aldrig skulle kunna sluta. Jag ville ringa honom, mitt ex, och be om ursäkt, jag menade det inte, jag älskar dig, älskar dig, förlåt. Samtidigt som jag visste hur lätt det hade varit för honom, hur han samma dag han kysste mig farväl kysste henne, och säkerligen njöt av det också. Mer än han njutit med mig. Till slut kom mamma och hämtade mig med bilen. Någon hade kännt igen mig och ringt henne.
Under hela vårt förhållande såg jag aldrig till någon annan. Jag flirtade inte, dansade inte med andra, uppmuntrade inte någon, var helt och hållet hans egen, trogna flickvän. Han gjorde det däremot. Jag förlorade flera vänner, för att de blev kära i honom. Han gjorde det inte ens diskret. Han gick över gränsen, men var aldrig otrogen. Otrohet var det värsta han visste -han kunde stäng av teven om det handlade om otrohet. Men han vägrade sluta flirta. Till slut lämnade han mig, och blev tillsammans med en tjej som han hade jobbat med under ett år. Som varit intresserad av honom från första början. Som han, som med alla andra, uppmuntrat från första början. Men åh nej, han är oantastlig, han gjorde inget fel, för det var ju slut mellan oss när det väl hände något. Det är jag som är horan. Och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det.
Våra första bråk. Våra värsta bråk. Det som aldrig kunde glömmas, det som kanske är fröet till att han gjorde som han gjorde och lämnade mig. Jag skäms över det, både vad det handlade om och att det handlade om. Att jag har haft sex med 20 personer. Inte en enda pojkvän, förrän han. Jag var ärlig, jag berättade det när han frågade, i början av vårat förhållande. Han har berättat att han tänkte göra slut. Det finns ingenting jag har ångrat mer. Som jag önskar att jag kunde ta tillbaka. Men det går inte. Det som han hatade mest hos mig kunde jag inte göra någonting åt, aldrig, hur jag än försökte. Om han hade hatat min vikt hade jag kunnat banta. Om han hade hatat mitt hår kunde jag ha klippt det. För fan, om han hade hatat min familj kunde jag ha brutit med dem. Valet fanns att göra. Men jag skulle aldrig kunna göra något åt det här. Han ville inte ens ha en förklaring, om det nu ens måste finnas en sådan. Det finns inga förklaringar som skulle vara tillräckliga, menade han. Det gör det kanske inte. När jag försökte ändå, förstod han inte, tyckte inte det var tillräckligt. Han ville aldrig veta vad det kunde vara som hade fått mig att göra så, han ville bara döma mig. Jag kände sån maktlöshet. Kände mig äcklig, smutsig, ovärdig honom. För det var så en del av honom såg mig, annars hade han lyssnat. Och jag kunde inte göra något åt det.
Jag har alltid haft svårt med fysisk kontakt, det tror man kanske inte. Väldigt, väldigt svårt ibland, ofta när jag blir ledsen. Jag måste ibland knipa ihop nävarna och koncentrera mig för att inte hoppa till när någon tar på mig. Samtidigt så är en del av mig så tom, och skriker efter det. Allt det försvann med honom -jag var så bekväm och ville alltid känna någon del av honom intill mig. Och jag var trygg i att veta att jag alltid skulle ha det, att jag kunde tillåta mig att bli beroende av det. Det gjorde det väldigt svårt när han inte ville sova med mig längre.
Han sa att jag skulle träffa någon ny före han gjorde det. Med tanke på min "historia". Fy fan vad ont det gjorde. Fy fan vad fel han hade. Jag visste att han skulle ha fel. Han har fel om mig. Jag har ljugit för honom. Eller egentligen inte, han har nog tagit det för givet. Jag träffade en man strax efter det tagit slut, en man som tyckte om mig. Vi träffades då och då några månader, han var snäll, alldeles för snäll. Han fick aldrig kyssa mig. Han var kär i mig, vi var nästan tillsammans. Efter några gånger fick han hålla mig i handen. Han nöjde sig. Frågade inte. Förstod. Sista gången jag träffade honom, kysste han mig på munnen. En pryd, viktoriansk kyss utan tunga men med så mycket bakomliggande åtrå. När jag åkte hem den kvällen brast det igen. Jag bara satt på trottoaren, kunde inte gå ett steg till. Jag grät och grät och grät och grät, och det kändes som jag aldrig skulle kunna sluta. Jag ville ringa honom, mitt ex, och be om ursäkt, jag menade det inte, jag älskar dig, älskar dig, förlåt. Samtidigt som jag visste hur lätt det hade varit för honom, hur han samma dag han kysste mig farväl kysste henne, och säkerligen njöt av det också. Mer än han njutit med mig. Till slut kom mamma och hämtade mig med bilen. Någon hade kännt igen mig och ringt henne.
Under hela vårt förhållande såg jag aldrig till någon annan. Jag flirtade inte, dansade inte med andra, uppmuntrade inte någon, var helt och hållet hans egen, trogna flickvän. Han gjorde det däremot. Jag förlorade flera vänner, för att de blev kära i honom. Han gjorde det inte ens diskret. Han gick över gränsen, men var aldrig otrogen. Otrohet var det värsta han visste -han kunde stäng av teven om det handlade om otrohet. Men han vägrade sluta flirta. Till slut lämnade han mig, och blev tillsammans med en tjej som han hade jobbat med under ett år. Som varit intresserad av honom från första början. Som han, som med alla andra, uppmuntrat från första början. Men åh nej, han är oantastlig, han gjorde inget fel, för det var ju slut mellan oss när det väl hände något. Det är jag som är horan. Och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det.
Andra bloggar om: dejta, sex, bråk, göra slut, flirta, dansa, uppmuntra, hora
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar