Det var inte jag, det var hon

I den ångest, sorg , förvirring och overklighet jag befann mig i hände det enda som kan göra saken ännu mer outhärdlig. Han var som vanligt. Ja, han var precis som vanligt.

Vi träffades för att prata om det, en ganska spontan träff för jag ville egentligen inte (självklart ville jag, herrugug, det enda jag ville överhuvudtaget var att träffa honom, sätta igång att skaffa massa barn som skulle göra att han aldrig kunde lämna mig helt och hållet och sen aldrig släppa honom utanför huset igen. Jag som aldrig har velat ha barn.). Att se honom komma gående med ett leende på läpparna var helt ofattbart. Han försökte charma mig! Han var precis som vanligt, samma rörelser, samma kroppsspråk, ingen skam syntes någonstans. Han försökte bagatellisera det; "det är sånt som händer", bortförklara det -för ingenting någonson kan ju vara hans fel; "det var inte jag, det var hon" (ja, jag vet -herrugud, män). Det värsta i allt det här var att allt var som vanligt, förutom den situationen vi hade hamnat i. Det värsta av allt, något som ändrade hela min livsbild, något som tog de senaste tre åren, mitt hopp, min verklighet ifrån mig var att han såg på mig på samma sätt. Den blicken som jag trodde betydde att han älskade mig. Den blicken som hade fått mig att känna mig mer speciell, mer uppskattad och mer älskad än någon annnan i hela världen. Den fanns kvar. VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? Vad har hänt med min man? Min älskling? Så sent som för några veckor sedan sa han att han älskade mig mer än någonting annat och att han för sitt liv inte skulle kunna leva utan mig. Han skulle aldrig kunna träffa någon annan, han fick det att låta nästan bisarrt. Nu var det "sånt som händer". Något som man måste acceptera. Jag reagerade för starkt, menade han. Starkt? Är det här starkt? Har han fått minnesförlust? Blivit kidnappad och ersatt med en utomjording? Jag skulle kunna mörda någon, jag skulle kunna göra vad som helst, och han tycker att jag reagerade för starkt när det enda jag ville var att få ett svar. Varför?

I alla jobbiga stunder, när jag hade undrat hur han kunde göra si eller så om han verkligen älskade mig, fanns det bara en sak jag kunde lita på, och det var den där blicken. Kärleken i hans ögon. När han då sitter och säger, med den där blicken, att han har ett nytt förhållande, raserades mitt liv. Allt jag har trott på de senaste åren. Allt jag skulle kunnat ta med mig genom livet. Allt positivt, all styrka, kärlek och bekräftelse jag fått av honom. Det förvandlades till skit, för det kan aldrig ha varit sant. Inte om hans ögon fortfarande säger att han älskar mig.

Andra bloggar om: ångest, sorg, förvirring, skam, utomjording, blickar, kidnappad