Dela ditt liv med mig!

Varför, varför kan det inte vara så? Att allt löser sig, i alla fall kan lösa sig, bara man älskar varandra. Det har så länge jag kan minnas varit grundprincipen i min romantiska ideologi, och det var hårt att inse att det faktiskt, hur gärna jag än vill att det ska vara sant, inte är så.

Jag älskade honom, tveklöst, under hela tiden vi var tillsammans. Men ändå blev jag osäker. Vi har det bra, men... Ska jag verkligen leva hela livet utan att min älskade sover i samma säng som jag? Utan att någonsin få duscha tillsammans med honom? Som aldrig vill hångla längre? Som inte delar min äventyrslust att få se världen, som inte ens ville ta emot en resa i present? Som jag tar för självklart inte vill följa med när jag ska träffa kompisar, åka bort med vänner eller familj? Som aldrig kunde förstå min glädje för det lilla; solen skiner, blommorna börjar komma, reapriser på Coop? Som aldrig kunde förstå min korta stubin över det lilla, aldrig ville argumentera för att han hatade när jag blev känslosam. På alla sätt, gott som ont. Det är den enda lättnaden jag kan känna i att vårt förhållande tog slut. Jag behöver inte undra om jag någonsin kommer att få göra dessa saker. Det kan hända att jag inte kommer det, att jag aldrig kommer att träffa någon som vill leva med mina dessa önskemål och egenskaper, men jag behöver inte längre veta. Veta att, som när jag var tillsammans med honom, att jag inte skulle få uppleva det. Nu kan jag i alla fall hoppas.

Mitt svar var ja. Jag ville ändå leva med honom. Jag hoppades att det skulle kunna ändras lite, lite någon gång. Jag förstod inte riktigt. Han älskade mig så oerhört mycket, som han sa. Förstod han inte hur glad det skulle göra mig om han en dag kom hem och hade planerat en resa för oss? Det hade inte spelat någon roll vart. Förstod han inte vad jag sa, att det är inte dig jag är sur på, jag slog i tån, datorn funkar inte, min pappa är sjuk, jag känner mig tjock. Jag är inte ledsen på grund av dig! Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa det. Han kunde inte förstå. Det gjorde mig så ledsen att han tog på sig så mycket skuld och ansvar över mitt känslosamma beteende. I början var det härligt; för första gången i mitt liv fanns där nån som bara älskade mig. Som satte mig först. Men det åt långsamt upp honom, och om det är någonting jag önskar att jag kunde ändra på, är det just det. För det har fått honom att bli en helt annan människa, och jag är rädd att det är på grund av mig. Och jag är rädd att den person jag kände har försvunnit för alltid.

Andra bloggar om: romantik, ideologi, älska, sova, hångla, äventyrslust, present, solen, reapris, känslosam, hopp, leva, tjock