Ibland känns det som att hur man än gör, eller vad man än säger, så är det fel. Jag tyckte att ord och samtal var det bästa om fanns, och att om man bara uttrycker sig tillräckligt tydligt så finns det inte rum för missuppfattningar. Herregud, mer fel kan man ju inte ha. Det är otroligt så mycket jag har lärt mig av det här uppbrottet. Och det är läskigt att tänka på hur mycket man måste har kvar att lära.

Andra bloggar om: lära, ord, samtal, fel, uppbrott

Förlåtelse

Jag vill inte hata. Jag vill inte förnedra. Jag vill inte vara bitter. Är man onormal då? Är det fel att inte vilja hämnas eller vara elak mot någon som gjort slut på det här sättet?

Jag kan skriva att han har sårat mig. Jag kan skriva att jag inte förstår honom och hans handlande, att det är så frustrerande att aldrig få veta. Det gjorde ont. Det var det värsta jag har varit med honom, och jag har aldrig innan förstått vad det verkligen innebär att vara ledsen. Det är sant.

Men det betyder inte att jag hatar honom, eller vill se honom lida. Det betyder framförallt inte att det är hans fel att jag har kännt så. Det var oundvikligt, och det är så det blir när det tar slut. Ibland. För vissa.

Det är så svårt det här med att såra någon. Ibland går det inte att undvika. Men betyder det att man har gjort fel, att man bör klandras? Nej. Och ja. Inte ens om man verkligen har gjort "fel", vet om sina synder behöver det vara så. Bara man försöker lära sig något. Att man har förståelse för den som blivit sårad, vare sig man har gjort "fel" eller inte -man måste låta sig klandras. Det behöver inte vara lika med hat. Den människa som inte kan förlåta han som gjorde fel men står för det är ibland mer att klandra än den som kan erkänna sina brister. Som vill försöka förstå.

Varför är det så svårt att förstå det?

Andra bloggar om: hata, förnedra, förlåta, ledsen, såra, brister

Minnen

Jag undrar vad han ska göra på midsommar.

Förra året hade vi en midsommarfest. Eller jag hade, rättare sagt. Två månader innan kom jag på den utomordentliga idén att bjuda vänner till oss över hela midsommarhelgen, och ovanligt nog protesterade han inte utan verkade tycka att det var en bra idé.

Ju längre tiden gick, och desto fler kompisar jag hade som skrev upp sig på gästlistan, desto mer började jag fråga vilka av hans vänner som skulle komma. Det visade sig bli.. Inga. Inte en enda en. Frågade han dem ens? Han hade förklaringen, att de alla gick på samma fest hos samma person varje år. Det var inte riktigt sant. Jag undrar om han ens frågade dem. Att han inte ansträngde sig vet jag.

En gång, nu efter det tog slut, har jag nämligen frågat om det. Undrat varför ingen av hans kompisar kom. Då sa han att han inte hade tyckt att det var någon idé, eftersom han "visste" att det skulle ta slut.

Det där tog jäkligt hårt. Jag "visste" nämligen inte det. inte alls. Jag trodde inte att tanken ens hade funnits då. Och han var alltså så långt framme i processen att han inte ens tyckte att det var någon idé att ha en gemensam fest med alla våra vänner. För att det snart skulle vara slut.

Jag kände aldrig att han ville ta hem några kompisar. Vara med dem OCH mig samtidigt. Det är också jobbigt för någon som aldrig har haft så bra självförtroende, som skäms över sig själv och har svårt att tro att hennes pojkvän inte gör det också -eftersom hon är så ful. Jag slår vad om att de ska umgås med hans vänner på midsommar. Konstigt nog så presenterade han henne omgående för sina vänner. Till och med innan det var slut mellan oss, var de ute med en av hans kompisar. Det hade vi aldrig varit. Inte en enda gång, på det sättet. De umgås ofta med dem, vad jag har förstått. Det var något av det jobbigaste, det är fortfarande något som är hemskt jobbigt.

Det är på det sättet, som det alltid har varit. Det är så jobbigt att det skär i hjärtat. Som andra minnen jag har, som jag inte vill ha och låtsas om som jag inte har. Som på ett flertal discon i mellanstadiet, när coola killar drev med mig. Som när jag kom in i omklädningsrummet på gymnastiken och hörde att några tjejer pratade om och skrattade år mig. Som när min bästa kompis i lågstadiet tvingade min att låna ut min cykel till hennes bästa kompis - och jag fick springa efter för jag behövde ändå bli smal. Sådana minnen. Varav de flesta jag faktiskt inte kommer ihåg längre. Jag får hoppas att jag så småningom glömmer det här också.

Andra bloggar om: Midsommar, fest, gästlista, vänner, slut, självförtroende, hjärta, lågstadiet, mellanstadiet, gymnastiken, disco, cykel, smal, glömma

Kär och galen

Det är så lätt att bli galen. Eller kanske bara för vissa? Vad är det som får människor att reagera så olika som vi gör?

Jag har längtat hela tiden efter en reaktion från honom. Då talar jag inte bara om i fråga om nu, när det är slut, utan under hela vårt förhållande. Jag var så lycklig med honom i början. Det fanns inget tvivel -han var superkär i mig, fantastiskt, otroligt kär. Jag hade allt. Men ändå var det något som saknades, och jag undrade alltid vad det var. Det kändes så konstigt, varför kunde jag inte uppskatta det jag hade, varför måste jag hitta fel överallt? Jag var väldigt kluven av det här första tiden. Men till slut bestämde jag mig för att lita på honom. Lita på hans kärlek, lita på att han var sann. Men jag längtade alltid efter reaktion.

Jag vet inte vad man annars ska kalla det. Trots att han var så kärleksfull, till exempel, kunde det ibland vara saker som han stenhårt vägrade förstå, vägrade acceptera för min skull. Då ville han inte lyssna när jag försökte förklara, vad jag än sa, så mötte det motstånd. Som när jag tyckte att det var jobbigt att en tjej han umgicks med blev intresserad honom, en tjej som var kompis till hans kompis flickvän och som han brukade gå ut och festa med. Hon hade sagt, fick jag av någon veta, att hon inte förtod vad han gjorde med mig och att hon kunde få honom hur lätt som helst. Jag kanske är för känslig, men jag mår verkligen inte bra av att min pojkvän umgås med en sådan tjej. Jag sa det till honom. Han vägrade sluta umgås med henne, han hade ju inget val eftersom hon alltid var med. Det förstod jag. Men jag försökte förklara det där lilla, otydliga; måste du prata så mycket med henne? Uppmuntra henne? Varför vill ni aldrig vara med mig och mina kompisar? Han tog med henne och hennes kompisar på min födelsedagsfest. De hade inte med sig någon present. De hälsade inte ens på mig. De bara bjöd ut sig till min pojkvän rakt framför ögonen på mig, och de hånlog mot mig.

För någon som alltid har hatat sig själv är det en riktigt jobbig situation. För någon som har gått upp femton kilo under det år hon haft sin första pojkvän, och som aldrig känner sig snygg.

Det enda jag ville ha var förståelse. Jag ville att självklart att han inte skulle vilja vara med sådana tjejer, när han såg hur ledsen det gjorde mig. I min naivitet, trodde jag att det var självklart att han skulle förstå mig och ta hänsyn till mig, för att/eftersom/om han älskade mig.

Men det gjorde han inte. Han reagerade inte på vad jag än sa, hur jag än försökte förklara hur ledsen det gjorde mig, hur dåligt jag mådde. Han förstod inte. Det var så otroligt förvirrande. Jag började få panikångest igen. Samtidigt som han var den mest fantastiska människa jag någonsin haft i min närhet, stöttade och tröstade mig utan förbehåll; så kunde han ändå inte förstå mig när jag bad honom sluta hänga med de här tjejerna som stötte på honom och var så elaka mot mig. Det och många andra saker. Jag försökte med allt. Jag försökte få en reaktion, varför, varför gör du så här?

Ibland, till slut, försökte en del av mig nog knäcka honom -bara för att få en reaktion. Ja, du hade nog rätt. Men det var inte av elakhet. Det var inte för att jag ville se dig lida. Det var för att jag älskade dig förbehållslöst, och undrade varför du inte kunde älska mig på samma sätt. Det gjorde mig kanske galen.

Andra bloggar om: galen, kär, reaktion, kärlek, flickvän, pojkvän, födelsedag, fest, kilo, älska, panikångest, knäcka

Idol-Felicia

Ja, det var bara början. Man kan verkligen bli psykotisk när något sånt här händer en. Det var fruktansvärt, fruktansvärt, att åka till jobbet på morgnarna, och att åka hem från jobbet, för att jag var rädd att stöta på dem någonstans. Jag behövde inte oroa mig om andra tillfällen, eftersom det var enda gångerna jag lämnade huset. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv, det var som att gå i en krigszon och hela tiden vara rädd för att trampa på en mina. Men då kanske man i alla fall har lite överlevnadsinstinkt, kämpar för att inte göra det. Det enda jag ville var att försvinna.

Värre blev det efter jag hade sett Idol-Felicia på TV. Det slog mig som en blixt -hon var så fruktansvärt snygg, hon såg så bra ut. Skulle hon vilja ha honom om hon träffade honom? Skulle hon försökt att stjäla honom från mig? Det är svårt att förklara den här tankegången. Det var inget personligt, att hon såg ut som en mansfresterska eller liknande, utan det var bara det att hon var så snygg -hon skulle bräcka mig. Och självklart skulle hon vilja ha honom om hon träffade honom -alla vill ha honom. Tidigare hade jag levt med tryggheten att det var mig, bara mig, han ville vara med trots ett antal erbjudande från andra tjejer, även vänner till mig som blev kära i honom. Men Felicia satte igång någonting i min hjärna. Världen var full av tjejer, som är och alltid har varit så mycket snyggare än mig. Hur skulle jag kunna få tillbaka honom? Jag har förlorat honom för alltid! Jag hade honom, och förlorade honom! Det låter sjukt, och är svårt att förklara, men det var olidligt. Det här var i mina tankar ständigt, mitt dagliga liv, vad jag levde med varje sekund.

Så jag försökte försvinna. Jag kom fram till att enda sättet att överleva var att bara fokusera på mig själv. Det runtomkring existerade inte. Jag såg tjejer överallt som kunde vara potentiella flickvänner till honom nu, eller i framtiden. Jag granskade alla och kom fram till att de skulle vilja ha honom om de fick chansen. Alla var supersnygga. Jag var tvungen att sluta titta, jag gick ju och grät precis hela tiden, var jag än var. Så jag började läsa hela tiden jag var ute någonstans i samhället. Vägrade titta upp från min bok. Varje bok som jag inte hade läst innan inbillade jag mig skulle ge mig ett svar eller vägledning om hur det skulle bli mellan oss, om han skulle komma tillbaka. Tyvärr var det samma sak där; jag klarade inte av beskrivningar av vackra kvinnor, och absolut inte något som handlade om otrohet. Då rev jag ut de sidorna. Ja, jag vet, det är verkligen sjukt. Och osannolikt, för om ni kände mig skulle ni veta att jag älskar böcker. Men jag kunde inte göra annat, det var som att min kropp styrde mig, ilskan och frustrationen. Jag läste "Ängeln på sjunde trappsteget", och jag blev avundsjuk på mamman i berättelsen. Av en enda anledning -trots att hennes man var ett svin; otrogen och alkoholist, så kom han alltid tillbaka till henne. De var gifta, och det var det inget som kunde ändra på. Jag blev inom mig en motståndare till skilsmässor och tyckte att det skulle vara bättre om man inte kan skiljas, om det var som förr att man träffade någon och sedan levde med den personen hela livet. De var tvungna att försöka.

Det är bisarrt att man kan börja tänka så. Och det är bisarrt att en del av mig fortfarande tänker så. Hur skadad kan man egentligen bli av något sånt här?

Andra bloggar om: Idol-Felicia, psykotisk, krigszon, mina, överlevnadsinstinkt, TV, snygg, bok, Ängeln på sjunde trappsteget, otrogen, alkoholist, gifta, skilsmässa

Absolute Love Songs

Jag har varit kär mycket i mitt liv. Ända sedan jag gick på dagis har jag drömt om prinsen, och under åren utsett en mängd olika offer för mina känslor.

När jag gick i högstadiet var jag olyckligt kär i en kille, och jag trodde att jag aldrig skulle kunna se åt någon annan. Jag trodde att jag var drabbad av den värsta olyckliga kärleken man kan tänka sig. Jag var fruktansvärt ledsen, med det jag hade att jämföra med då.

Jag hade nämligen aldrig pojkvän. Han var den första pojkvännen jag hade, den första som jag var tillsammans med. När jag pratade och tänkte kring kärlek innan, tyckte jag att jag visste allt. Jag blev irriterad om någon sa "du förstår inte, du har aldrig haft en kille". Mest skämdes jag i och för sig. I alla fall, så trodde jag att jag visste precis lika mycket om känslor, att det inte spelade någon roll att jag aldrig haft ett förhållande. Snarare tyckte jag att jag visste mer, eftersom jag hade varit olyckligt kär hela mitt liv. Jag trodde jag visste allt om kärlekssorg.

Fungerar hybris omvänt också? Har jag tyckt så synd om mig själv, att jag fick mitt straff så att det verkligen blev synd om mig, att någon verkligen ville visa vad kärlekssorg innebär? Är det här det värsta? Det vågar jag inte tro, för, som sagt så kan det alltid bli värre.

Jag vet inte hur man ska kunna förklara skillnaden mellan det jag trodde var kärlekssorg och det som verkligen visade sig vara det. Det är verkligen "jag trodde att jag hade varit ledsen". Men nu känns det nästan som fejk alltihop, som att jag inte kan ha varit ledsen innan. Något som jag har tänkt mycket på är musik. Det är konstigt, för jag har aldrig varit sådär jätteintresserad av något särskilt band, eller genre, eller överhuvudtaget av musik. Jag tycker om att lyssna på musik, och dansa, men jag är nog ganska tondöv. I alla fall, i högstadiet (och senare, ända fram till honom) när jag var så olyckligt kär som man bara kunde vara, så satte jag på mina skivor med "Absolute Love Songs" och annan, liknande musik. Jag låg och lyssnade på musiken, på texterna, höjde när det var som bäst, när smärtan beskrevs som djupast, och ylade med i låtarna med tårarna sprutande. Det är här skillnaden ligger.

Jag kunde inte lyssna på musik. Som sagt, det har aldrig betytt särskilt mycket för mig, men ändå. Nästan varenda låt som hade en text var så fruktansvärt plågsam att höra -jag var tvungen att stänga av, eller gå ut från rummet eller var jag nu var. Lugna Favoriter var totalt bannlyst -och då är det ändå just sån musik jag tycker är bäst, och som tidigare alltid varit min tröst. Glada låtar -hemskt, för jag är inte glad och kommer aldrig bli det. Sorgsna låtar -ännu värre, jag är för ledsen för det. Hoppfulla låtar -vågar inte hoppas, det gör för ont. Det kom av sig själv, utan att jag ens tänkte på det; jag kom på mig själv redan innan han hade flyttat, under den där mellanperioden när vi fortfarande bodde ihop, med att byta radiokanal i bilen på morgonen när vi åkte till jobbet. Det var som att jag var tvungen att utestänga allt, allt, allt som kunde påminna mig eller få mig att tänka ett uns extra på vad som hänt. Eftersom jag hade kännt alla känslor med honom, kopplades alla känslor nu till sorg. Det gällde att inte känna alls, för allt annat gjorde ont. Det var som att det var rent fysiologiskt - precis som ett vattenavstötande material var jag totalt känsloavstötande.

Musiken var bara början.

Andra bloggar om: dagis, prinsen, högstadiet, kärlek, kärlekssorg, hybris, fejk, ledsen, musik, dansa, tondöv, radio, låtar, vattenavstötande

Varför, varför, VARFÖR?

Det känns som att han inte har gjort någonting rätt i det här med att göra slut. Hur kunde det bli så fel? Hur kunde det bli så här? Vad är det egentligen han ville, vad är det egentligen han vill med det han har gjort?

Han gjorde mig till älskarinna. Jag, som var flickvännen, ingenting annat än den bästa, fantastiska, älskade flickvännen, gjorde han till sin älskarinna. Han tror att det var en triumf för mig, det i att han fortfarande ville ha mig, att jag kunde bräcka henne genom att han fortfarande åtrådde mig mer.

Jag bad aldrig om att bli det. För mig var han min. Min pojkvän. Min pojkvän, som väldigt förvirrande hade en flickvän. Som inte var jag. Det handlade aldrig om att vara bättre än henne, att det var en triumf att "vinna" honom tillbaka på nåt sätt. Hon existerade inte för mig. Jag kunde inte tänka på henne, och då menar jag verkligen att jag inte kunde tänka på henne. Det gjorde mig galen, för att överleva var jag tvungen att förtränga henne. Jag har aldrig kunnat säga hennes namn.

På inget sätt har jag njutit av situationen. För mig handlade det bara om att få ha en del av honom. Aldrig, aldrig, hade jag kunnat föreställa mig smärtan i att vara utan honom. Det var som att drunkna. I ångest. Varenda timme, varendu minut, varenda sekund. Det gav en nästan aldrig tid att återhämta sig. Jag trodde verkligen att livet var slut. Det är klart att jag tog varje chans att få en del av honom, möjligheten att i alla fall kunna låtsas att det aldrig hade hänt, att det var som vanligt igen.

Men varför ville han ha det av mig? Jag förstår att det var svårt för honom också. Jag förstår att han också hade känslor kvar. Men han valde, att samma dag som det är över, att bli tillsammans med en annan tjej. Det finns ingenting, INGENTING, i det jag kan acceptera eller förstå. Okej, jag kan förstå att han var rädd att vara själv. Svårt att säga nej. Men vad fan, EN DAG? Några timmar? Han har förklarat att det kändes som att lägga av sig en jättetung ryggsäck när han åkte ifrån mig den dagen, han kände sig så otroligt fri. Det gör det om än mer obegripligt att förstå varför det var så viktigt att ge sig in i ett nytt förhållande så snabbt -ett förhållande med en tjej som han inte var eller blev kär i förrän efter flera månader, en tjej som han senast kvällen innan har sagt att han aldrig skulle kunna bli tillsammans med, som han inte kommer bli tillsammans med. Bara det sjuka i att göra så; att bli tillsammans med en ny tjej samma dag man lämnar ett tre år långt förhållande, borde ha avskräckt honom. Det borde avskräckt honom från allt annat än hans livs stora kärlek, som han inte skulle ha råd att förlora. Att då veta att det inte är det, gör det hela än mer meningslöst och svårt att förstå.

Det gör mig fortfarande så förvirrad. Kommer jag någonsin att kunna förstå?

Andra bloggar om: älskarinna, flickvän, förtränga, åtrå, ångest, drunkna, ryggsäck, fri, förhållande, kärlek, sex, förvirrad

Det jävligaste

Det är ett under att jag inte hatar honom. Jag kan bli sur på mig själv, för att jag inte kan få mig själv att tycka riktigt illa om honom alls.

Han gjorde det inte lätt för mig. Han har gjort så mycket, som är så elakt, på det sättet som är så svårt att förklara för någon som inte förstår. För det finns de som inte förstår -han till exempel.

Veckan innan vi skulle flytta isär, gjorde han två saker som skar så i hjärtat, och fortfarande skär, för det känns så överlagt elakt.

Han gick ut en gång och joggade, cirka två dagar innan han ska flytta. Jag hade försökt att få ut honom på promenader eller vad som helst under hela våren, men bara två gånger ville han följa med. Ena gången började han klaga över skoskav innan vi gått en kilometer, den andra gången bråkade vi precis hela vägen.

När jag kommer hem från jobbet, är det som att han direkt hoppar på mig, med en entusiasm jag sällan hade sett hos honom den sista tiden: "Jag ska ut och jogga!!!" Vad ska jag säga? "okej, gör det", så går jag ut och sätter mig och pratar i telefon. Han kommer ut, travar runt huset lite, "nu springer jag iväg då", jag sitter och försöker att inte bry mig. När han kommer tillbaka pratar jag fortfarande i telefon. "Fy fan vad skönt det var!!" säger han och liksom ställer sig framför mig, trots att jag är upptagen i luren. När han börjar stretcha, ungefär två meter ifrån mig, kan jag knappt hålla mig för skratt. Eller tårar.

Jag tror det var samma dag han frågar om jag känner till nån bra frisöt i närheten. Jag måste knipa ihop händerna och göra allt för att låta trevlig och låta bli att gnissla tänder, "Hur så?". "Nä, jag tänkte gå och klippa mig bara. Du vet". Under alla de år jag varit tillsammans med honom hade hand inte varit hos frisören en enda gång. När han kommer hem från frisören dagen efter ser det tack och lov inte alls lika bra ut som det brukar, men det är inte ens relevant i situationen. "Hon som klippte mig stötte på mig. Jag tror att hon kommer att ringa.".

RÄCKER det inte med att göra slut? RÄCKER det inte att se mig så ledsen som jag var, ständigt gråtande med panikattack som avlöste panikattack? Det värsta är, att det går inte att förklara hur ont sådana här saker gör för dem som inte vill förstå dem. De som förstår, gör de direkt, utan tvekan och utan att behöva ifrågasätta. Det är bara små exempel på något av det jävligaste man kan göra mot någon som redan är knäckt.

Andra bloggar om: hata, jogga, promenad, skoskav, stretcha, frisör, gråta, panikattack

Kåt av en kyrka

Jag har absolut inget lokalsinne. Jag är extremt dålig på att hitta, förklara vägen för folk och helt enkelt veta var platser ligger, även om jag har varit där hundra gånger förut. Men ibland förvånar jag mig själv, och även andra.

Det är kontigt, egentligen, att jag är så dålig på att hitta. När jag åker bil, eller tåg, eller buss, registrerar jag allt utanför. Jag läser reklamskyltar, affärernas namn, registrerar parker och träd. Och kommer ihåg det -men jag kan inte förklara var det ligger eller hitta dit igen.

Jag ser inte heller något samband mellan platser, att vi nog kommer att åka igenom ett visst område påväg till ett annat. Däremot är jag duktig på geografi -namn på saker, att två platser ligger nära varandra och så vidare.

Igår åkte jag en buss påväg någonstans dit jag aldrig brukar åka. Jag pratar i telefon med en kompis om att det är så skönt att jag är stark nu, att jag börjar gå vidare med med liv och att han inte kan påverka mig längre. Bussen åker förbi en kyrka, och jag får en chock. Den kyrkan var en av de få platser jag alltid kände igen när vi åkte hem till hans föräldrar. Vid den kyrkan finns det en liten väg, där vi stannade en gång för att ha sex -vilket resulterade i en stor, konstig fläck i hans förlädrars nya bil som vi hade lånat.

Alltid när vi åkte förbi den där kyrkan, på den där vägen, blev jag kåt -det var oundvikligt. Och nu, precis när jag sitter och talar om för min vän, att han inte kan påverka mig längre, så blir jag det igen. Ironiskt...


Andra bloggar om: lokalsinne, hitta, bil, buss, kyrka, sex, kåt, geografi

Längtan efter längtan

Det är en fruktansvärd känsla att verkligen sakna någon, på det sätt man gör när någon gör slut. När vi var tillsammans var vi alltid så fjantiga kring det här med att resa bort och vara ifrån varandra, det var alltid puss-puss hundra gånger och "kommer sakna dig" tusen gånger, även om vi bara skulle skiljas över dagen.. Första tiden, vill säga. Dock länge tycker jag, den mesta av tiden vi var tillsammans höll vi på så här. Två och ett halt år ungefär. Inte sista halvåret tror jag. Jag längtade efter det där härliga sättet vi hade haft att längta.

Det får en att börja undra vad det var som verkligen hände, just då. Vad var det som fick oss att sluta med det? Fick honom att sluta med det? Det var han som var den fjantigaste i det läget, inte för att han hade svårare än vad jag hade att vara ifrån varandra, bara för att han... jag vet inte. Älskade mig så mycket? Kanske. I vilket fall, trots att det kunde vara väldigt jobbigt att vara ifrån honom när vi var tillsammans är det inte ens jämförbart med hur jobbigt det är att vara ifrån någon som har gjort slut. Det är inte ens samma känsla.

När man är tillsammans har man rätt till den personen. Man har rätt att begära olika saker, även om man inte får sin vilja fram, man har rätt till att få kärlek. Några dagar efter det hade tagit slut var jag väldigt ledsen. Jag ville träffa honom, jag ville ha tröst. Han sa nej. Jag begärde att få träffa honom. Men jag hade ingen makt längre. Han sa fortfarande nej. Vad jag än sa, hur mycket jag än grät, befallde, hotade eller tvingade, så gick det inte. Det fanns ingenting jag kunde göra eller säga för att få min vilja fram, att få honom att ställa upp för mig, trösta mig. Det är en total känsla av maktlöshet som gör en helt galen.

Äntligen har jag lyckats bli fri från längtan. Varje dag, varje timme, varje minut (och då menar jag verkligen allvar) det första halvåret tänkte jag på honom, längtade efter honom. Sedan blev längtan vagare och vagare, tills jag äntligen har lyckats tvinga mig själv att inte längta alls. Tänk -jag kan gå en hel dag, en hel vecka utan att sakna honom!

Det gör att bakslagen blir svåra. Inte svåra-svåra som den fruktansvärda smärtan som fanns förut, men tragiska på något sätt. Att jag så gärna skulle velat ringa honom, skickat ett sms när jag var på en tråkig fest där jag kände mig malplacerad -det var precis såna tjejer där som vi hatade. Det finns ingen som kunde förstå det lika bra som han, och längtan att få bekräftelse och få höra hans röst blir nästan överväldigande.

Men då försöker jag tänka att det inte skulle vara samma sak längre. Att han faktiskt är tillsammans nu med en sådan tjej som jag trodde han var den enda som förstod att jag hatade. Tyvärr, så vet jag att det inte är sant. Det skulle fortfarande vara samma sak. Varför vet jag inte, och kan jag inte förstå. Det är därför jag måste låta bli. Även om jag längtar. Jag orkar inte vara den som längtar mest mer.

Andra bloggar om: längtan, saknad, puss, resa, fjantig, älska, begära, tvinga, bakslag

Förorättad

Igår blev jag väldigt förolämpad. Jag träffade två kompisar som jag inte har träffat på flera år, och vi tog några glas vin tillsammans. Jag var ju självfallet "tvungen" att berätta om honom, och i stora drag vad som hade hänt. Senare under kvällen säger en av dem: "Vad snabbt du har kommit över honom. Jag menar, Marias/Annas/Saras förhållande tog slut för två år sen, och hon har fortfarande inte gått vidare.". Ja, det är jättekonstigt. Att jag tar det som en förolämpning, men det gjorde jag. Inte så att jag visade det självklart, men jag började nästan att föklara mig; "nej, men, alltså, jag.." och försökte övertyga dem om att det inte finns någon annan för mig än han heller, precis som den andra tjejen så nobelt känner efter så lång tid. Jag kan bara se möjligheten att det troligtvis någon gång i framtiden kanske kommer finnas det.. Men bara för att man försöker vara positiv är man visst så tuff och duktig för att man är ute "på marknaden" igen. Som att bara för att jag överhuvudtaget kan tänka mig att någon gång, möjligtvis, kanske i framtiden kommer att träffa någon annan letar efter en ny pojkvän.

Jag försökte förklara, att det är nog för att jag har varit så himla ledsen som det har gått snabbare för mig än henne´att "komma över" det, att jag hade en otrolig ångest som måste, liksom, komprimerat det på nåt vis. "Nähä, hon var inlagd på psyket en tid alltså", inte det heller. Varför fick jag den känslan att det var fel på mig, att jag kände mig förorättad? Antagligen för att HAN har tyckt och rätt ut sagt från kanske en vecka efter allt hände, att "fan, är det inte dags att du släpper det här och går vidare", "du ska älta allt, gå vidare" och så vidare. Och så visar det sig att jag egentligen, om man jämför med den där hennes kompis då, inte alls har varit den mest patetiska människan i världshistorien för att jag har hållit fast vid mina känslor för honom så länge. Skumt.

Andra bloggar om: förorättad, vin, förhållande, gå vidare, marknaden, pojkvän

Ensam är stark?

Är kärlek bara en vana som man kan vänja sig av vid? När jag blev tillsammans med honom, var tillsammans med honom, tänkte jag ibland på alla ensamma studer jag hade haft innan. Alla ensamma nätter, att alltid vara själv. Hur stod jag ut? tänkte jag, och tyckte synd om mitt jag innan jag träffat honom och alla andra människor som inte har en pojkvän. Nu har jag vant mig igen. Det känns lite jobbigt det där, med att man ska sova med någon igen. Aldrig vara ensam.

Ärligt talat var jag i praktiken mer ensam när jag var tillsammans med honom än vad jag har varit både före och efter vårt förhållande. Jag umgicks mer och mer bara med honom, och det var inte ofta vi gjorde saker tillsammans. Till slut hade det gått så långt att jag bönföll honom om att, kan vi inte i alla fall se en film tillsammans? Här hemma? Och att du inte går och gör något annat under tiden? Vi kunde sitta bredvid varandra , några meter ifrån varandra men göra helt olika saker. Självklart ska man kunna göra det -men inte jämt. Inte att det går så långt att man känner sig helt ensam, fast ens partner är i rummet bredvid.

Nu kanske jag sover helt ensam, utan undantag. Men jag
är inte ensam. Om jag inte är ute och fikar med någon, är på ett möte, eller tar ett glas vin med någon, så pratar jag i telefon. Eller njuter av ensamheten, för att jag både får och ger så mycket av de människor jag träffar. Det är hela tiden spännande och oförutsägbart; ingen som har hunnit tröttna på mig ännu, ingen som jag riktigt vet hur han eller hon reagerar om jag säger en viss sak. Man får helt enkelt inte den relationen med sina vänner som man får med sin partner -om man inte är väldigt, väldigt nära förstås. Men jag gillar att ha många ytliga vänner (vid sidan av de bättre), bekanta -det är nästan alltid trevligt och kul att träffa sådana - riktiga otrevligheter pratar man bara om med folk som man känner bäst. Jag tycker om att inte behöva vara ensam. Jag har inte kännt mig så här "o-ensam" på flera år.

Jag var nog som mest ensam när jag var med honom. Det skulle jag aldrig ha trott förrän jag precis nu när jag skrev det. Tänk så lustigt..

Andra bloggar om: ensam, tv, film, sova, förhållande, fika

Förjävligt

Hur kunde det vara så lätt att få honom att vara otrogen? Hur kan det vara så lätt? Han skulle avsky att jag säger så. Men det är ju sant.

Inte för att det är någon planerad hämndåtgärd från min sida, att jag vill att han ska vara otrogen. För det gör jag inte. Jag önskar snarare att han hade träffat en tjej som jag verkligen och märkte och kände att han var kär i, och som han inte under någon omständighet skulle vara otrogen mot. Det skulle på ett sätt varit så mycket lättare att acceptera det då. Framförallt skulle jag vetat att han skulle få det bra med henne, varit lycklig. Att det var äkta. Vare sig han är lycklig nu eller inte, så spelar det ingen roll -det är falskt. Det är lögn. Inte lyckan i sig, men vad den bygger på. Det är så fruktansvärt synd om henne. Jag vill inte tänka det, på ett sätt tycker jag att den slynan bara får vad hon förtjänar. Men jag är även kvinna. En kvinna som känner mig bedragen.

Om jag skulle fått veta att han hade varit otrogen under det där första, underbara året när man är så nykära och hela världen ligger framför en, då vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Med tanke på vad jag har varit beredd att göra bara i det läget jag varit nu, menar jag. Jag vet hur han är. Hur ärlig han är. Jag kan inte ens säga "hur ärlig han verkar", eftersom jag fortfarande inte kan tro att han faktiskt inte är det. Jag vet, det är bisarrt. Det är så konstigt. I vilket fall, det är mer än vad någon ska behöva utstå. När jag har fått veta saker som han har undanhållit för mig, och efter den här sjuka situationen, så har jag kännt mig så lurad. Varför gav han mig inte chansen att välja? Jag har rätt att få veta vem det egentligen är jag lägger min tid, kraft och kärlek på. Man måste kunna lita på det, annars finns det inget man kan lita på. Jag förstår inte, förstår inte, förstår inte att det är så många som är otrogna hela tiden, i åratal, mot sina partners. Ett snedsteg, hemskt, men javisst, kan hända alla. Men inte den här planerade otroheten, att man bedrar sin partner dag ut och dag in vare sig man träffar sin älskare eller inte. Man bedrar henne på det sättet att man inte är ärlig.

Alla borde få ha rätt att välja själv. Man tror att man automatiskt får den rätten när man litar på någon, älskar någon. Det är förjävligt att det inte är så.

Andra bloggar om: otrogen, otrohet, hämnd, bedragen, kär, lycklig, ärlig, snedsteg

Jag vill vara en naken balettdansös igen

Det är vissa saker som gör att det är så otroligt svårt att hålla sig borta från honom. Gånger när det bara kliar i fingrarna, "jag MÅSTE berätta det här för honom!". Som att det inte blir lika speciellt/glädjande/irriterande om jag inte får berätta det för honom. Det räcker inte heller att använda ett substitut, att berätta det för någon annan. I vissa fall kan det vara rent förödande -det, som jag har vetat skulle få den där perfekta reaktionen jag vill ha från honom, blir förstört för att substitutet säger "fel". Gör så att det inte alls blev så speciellt som jag ville att det skulle bli -eller som det är, för mig.

Det är det här jag är mest orolig för. Kommer jag aldrig kunna dela sånt här med någon igen? Jag saknar hur han ser ut när jag berättar något, hur han låter, och de där små, små sakerna. Kommer jag någonsin mer att få uppleva att ha en pojkvän som alltid blir hård när han är med mig? Som får den där härligt tjuriga minen när han vet att han har fel? Som jag kan leka balettdansös naken inför? Som jag vet aldrig säger de där sakerna som, tyvärr, får mig att, jag vet inte, se ner på är absolut fel ord, men.. ex "Ja, den där gaudiska knuten, ja" (ska självklart vara Gordiska). Jag vill helt enkelt inte ha en pojkvän som säger sånt. Jag vill ha en pojkvän som ger mig den där blicken i samförstånd och ler lite, för finkänslig för att säga något (finkänslig lägger jag till som önskemål, för det var tyvärr inte han).

Jag menar, tänk om jag träffar någon som har problem med erektionen istället? Efter honom tror jag inte jag skulle klara av det. Jag menar, det var den största bekräftelsen jag kunde få på hur, hmm, kåt jag gjorde honom, och jag älskade det. Men jag kanske måste inse att han bara är en sexgalning som reagerar likadant på alla. Att det kanske inte hade med mig att göra.

Har han skapat vanor hos mig som kommer göra det omöjligt för mig att hitta någon som når upp till mina krav?

Andra bloggar om: naken, balettdansös, balett, substitut, pojkvän, gordiska knuten, erektion, kåt, sexgalning, sex

Lurad på konfekten

Det är jobbigt att tänka på att han har ett helt nytt liv nu. Det är så mycket jag undrar över, som jag så gärna vill veta men absolut inte vill veta ändå.

Tycker de om samma TV-program? Kollar de mycket på TV? Gör de saker tillsammans, sånt som vi aldrig gjorde? Är han fortfarande trött hela tiden och sover bort helger och kvällar? Om inte, varför? Vad var det som var så fel med oss? Vad var det som gjorde att han hellre offrade oss, vårat förhållande, än att ibland bjuda lite på sig själv och hitta på något tillsammans med mig? Vad är det som gör det så mycket mer värt att göra det med henne istället?

Han säger att han har lärt sig, att det är därför han är annorlunda med henne. Det är så svårt att förstå ändå. Jag tyckte jag gjorde allt för att få honom att förstå hur det sårade mig att han inte ville träffa mina vänner och min familj. Och sedan, bara från den ena dagen till den andra har han ändrat sig, har han lärt sig det. Med en annan.

Det får mig att känna, att jag inte betydde lika mycket för honom som hon gör. Henne försöker han med. Varför, när han inte försökte med mig? Så mycket han sa att han älskade mig, ville leva med mig. Han var inte ens kär i henne den första tiden. Det känns så jävla orättvis, han var inte ens kär i henne, men ändå gör han allt det för henne som kunde räddat vårat förhållande. Jag tänkte ofta; jag gör
vad som helst om han bara börjar försöka, bara lite, någonting. Det är det som är så lustigt. Jag fick min bön besvarad. Men jag skulle uteslutit det där "vad som helst" ur den.


Andra bloggar om: TV, liv, offrade, vänner, familj, försöka, förhållande, bön

Vad gör dig lycklig?

Igår frågade någon mig vad som gör mig lycklig. Ska det verkligen vara en fråga som är så svår att svara på som det blev för mig? Lycklig.. Det innebär mycket för mig. Det är inte bara att vara glad, eller tillfreds. Det är att vara... lycklig.

Den första tanken som kom upp, och det är det som gjorde det så dumt alltihop, var han. När jag tänkte på vad som gör mig lycklig tänkte jag på honom. Det är det enda jag kunde koppla ihop med lycka. Därför var jag ju tvungen att komma fram till att jag tydligen aldrig har varit lycklig, eftersom det var en lögn alltsammans. Att det bara har varit ett bedrägeri. Men det kan man ju inte säga, att man aldrig har varit lycklig? Jag är inte en trist person, jag vill inte uppfattas som deprimerande, negativ. Det är här på "En dag blir jag glad" som jag får utlopp för den sidan. Men kan det verkligen vara så, att jag aldrig har varit lycklig? Det var en äkta rädsla som kom över mig. Har jag slösat bort mitt liv? Tankarna återgick till honom. Hur kan jag tänka på honom när jag tänker på lycka? Hur kan jag tänka att jag var lycklig när jag var med honom? Det är förbjudna tankar. Förbjudna för att de gör så ont. Är för förvirrande. För, visst, jag var lycklig. Men det tog ju slut? Så det kan väl inte ha varit på riktigt? Även om det var det är det ju hemskt, då blir det så lätt att förlora lyckan. Då vill jag inte ha den. Priset är för högt, förlusten är för stor.

Det var jobbigt att förstå. Att jag var lycklig med honom. Så lycklig som jag aldrig har varit. På många sätt. På andra inte. Det fanns även sorg, frustration och ilska. De sidor som tog över, och de sidor som jag vill ska ta över nu, för att det ska bli lättare att gå vidare. Men jag måste nog acceptera det. På samma sätt som han kunde göra mig så fruktansvärt ledsen, förtvivlad och arg kunde han göra mig otroligt, fantastiskt lycklig. Han gör mig fortfarande ledsen och arg. Han gör mig fortfarande lycklig. Det är därför jag måste gå vidare.

Andra bloggar om: lycklig, lycka, glad, bedrägeri, förvirrad, arg, gå vidare

"Alla lever vi vårt liv bara en gång; om vi är ärliga så räcker det." Greta Garbo

Han sa alltid att jag inte skulle vara så snäll. Ha mer respekt för mig själv och vad jag är värd. Inte låta folk trampa på mig. Det är så konstigt. Han var den tryggaste punkten. Han var den som sa att jag inte skulle ta skit. Som fördömde tidigare killar jag träffat, vänner som varit elaka. Och så blev han själv värst av dem alla.

Förstår han det? Jag tror inte det. Det kan i och för sig synas otroligt att man inte kan förstå hur mycket man sårar någon, hur mycket man förnedrar den personen, när man har betett sig som han gör och har gjort. Han har gett mig hopp för att själv kunna få bekräftelse. Han har bedragit sin nya flickvän för att det hans behov av denna bekräftelse är starkare än något annat. Han har gjort mig till en älskarinna, jag som var flickvännen. Han har älskat med mig, trots att han har vetat hur mycket det har sårat mig. Det är klart att jag ville. Det är klart att jag säger att det inte är nån fara, att jag fixar det. Jag ville ju ha honom, allt jag kunde få. Men varför, varför, varför sa du inte att det var nog när du såg mina tårar? Du VISSTE. Du visste hur ont det gjorde, du vet varför jag försökte övertala dig att allt var bra, med vilka ursäkter jag än hade. Men du hade sex med mig, trots att jag grät. Trots att du visste att det enda jag ville var att ha dig tillbaka. Jag hade ett val, så jag kan inte klandra honom. Det som styrde mig var desperationen i att få honom, att han skulle vara min igen. Men vad var det som styrde honom?

Det kanske är konstigt att jag inte känner något hämndbegär, och har aldrig haft tanken på att förstöra hans nya liv genom att avslöja honom för henne (eller, hmm, jag ljuger, självklart har jag haft tanken, fantasin, men jag skulle aldrig göra det. Aldrig.). Så är det bara. Är anledningen till att han inte tror mig att han själv skulle gjort det om situationen hade varit omvänd? Ja, antagligen.

Ibland tror jag att han kan säga vad som helst för att få sin vilja igenom. Jag har alltid trott, eftersom jag styrs av känslor själv, att det finns känslor bakom honom också. Men ofta tvivlar jag. Oftare och oftare blir jag rätt så säker på att det är så. Han vet inte vad han ska säga, så han säger det han tror att man vill höra. Jag har så många gånger önskat att han skulle kunna säga det han känner, vad det än är. Hur ledsen det än skulle göra mig. Hur annorlunda jag än tycker. "Du blir bara sur, det blir bara bråk då" är det som håller honom tillbaka. Han förstod aldrig, att det var för att han inte kunde vara ärlig som det blev som det blev. Självklart att jag skulle blivit ledsen om han sa någonting som han tyckte, som jag skulle uppfattat som sårande. Men då skulle vi fått chansen att reda ut det. Det han inte förstod, var att alla halvsanningar, lögner och allt han undanhöll ändå fanns där. Det fanns där, utan att jag kunde sätta fingret på det, och det var det som gjorde mig frustrerad, sur och ledsen. Även om "sanningen", vad det nu är, aldrig kommer fram, så finns den där. Alla lögner och all oärlighet låg mellan oss som en mur och växte sig högre och högre, tills det inte ens gick att klättra över den längre. Lögner, det är nästan fel ord, det låter så stort, det var antagligen bara småsaker det handlade om -att han inte vågade säga riktigt vad han tyckte, kände och ville. Men det blev enormt stort.

Om han bara hade vågat vara ärlig. Vara sig själv. Det skulle ha kunnat vara så annorlunda då.

Andra bloggar om: ärlig, ärlighet, Greta Garbo, bekräftelse, älskarinna, hämnd, sanning, lögn, lögner

Den där droppen

Ibland har man fått nog. Min mamma har alltid pratat om "den där droppen". Den som får bägaren att rinna över.

Jag har trott att min bägare är oändlig. Att den inte kan bli full. Det verkar som att jag kan ta vad som helst utan att det blir för mycket. Det har bara hänt en gång att det blev en droppe för mycket, en kompis som jag helt bröt kontakten med, väldigt slutgiltigt. Jag lämnade henne i Grekland (självklart inte utan att bönfalla henne att följa med samt lämnade ett avskedsbrev där jag tog på mig all skuld). Det hade krävts att jag var helt nedbruten. Jag hade ingen livslust kvar. Eller jo, förresten, det måste jag ha haft, för det var därför jag gjorde det. För att ge mig en chans att leva. Det är sjukt egentligen. Det är som att man måste förnedras gång på gång, gå på nit efter nit, se löfte efter löfte att brytas och bli besviken om och om igen, tills man är fullständigt nedbruten, innan man verkligen kan göra sig fri. Borde det inte vara ännu mer omöjligt i det läget? Vad är det som gör att man måste befinna sig på botten innan man kan ta steget att klättra mot toppen?

Andra bloggar om: droppe, bägare, Grekland, botten, förnedra, förnedring

En obekväm sanning

Ja, vad ska man göra? Jag har väldigt livlig fantasi, men inte ens i mina vildaste drömmar var det här scenariot en möjlighet. Det var så löjligt, tyckte jag, att förlova sig bara så där, och sen tar det slut. Jag ville, att den dagen jag gör det, så ska det hålla för alltid (det vill väl i och för sig alla, men jag menar att jag inte tog så lättvindigt på det). Och det var därför jag gjorde det. Jag visste att det skulle hålla för alltid. Det fanns inget tvivel om det. Visst hade jag tvivel; är han verkligen den rätta för mig? Undrar om man någonsin kan veta helt säkert. Det enda jag var säker på, var att ja. Jag tänker leva med den här mannen resten av mitt liv. Även om tvivel uppstår, även om jag ibland undrar om det var rätt, så ska jag vara med honom. Det är det det betyder för mig att lova mig själv till en annan så som vi gjorde -att hålla löftet. Annars finns det ju ingen mening med att ge det, liksom?

Om någon hade sagt, att 1:a maj, på er förlovningsdag om fyra år, kommer han att vara tillsammans med en annan och be dig låtsas om som om du inte känner honom om du skulle stöta på honom, skulle jag bara skrattat. Om jag hade haft pengar att satsa skulle jag sattit allt på att det överhuvudtaget inte är en möjlighet, och den som skulle satsat mot skulle haft ett sånt där riktigt drömodds, så att man blir multimiljonär bara om man ens satsar en krona. Ingen som kände oss som ett par skulle heller ha trott att det var möjligt.

Han är så jävla rädd. Rädd och feg. Det är tråkigt, nu när han ändå har brutit sig loss från vårt förhållande, att han inte kan bli den man han alltid ville vara. Den han ofta trodde att han var. Han blev riktigt chockad den gången jag sa att jag tyckte att han var dålig på att ta ansvar: "men det är ju jag -jag är ansvar, det är min starkaste sida, det är så jag ser mig själv och uppfattas" tyckte han. Jag blev ärligt talat chockad. Jag tror att jag aldrig har känt en människa som är så sålig på att ta tag i saker, göra saker han har lovat, komma ihåg viktiga saker, osv. som han var. Det var en ond cirkel; om jag bad honom tyckte han att jag tjatade, men det hände ju ingenting! Om jag slutade tjata tog det ett halvår att sätta upp en tavla (ja, jag testade). Om jag tjatade tog det fem månader, så jag förstår i och för sig hans poäng; det skulle varit bättre om jag hade låtit bli.

Och nu kan han inte heller ta ansvar över sitt tidigare liv. Han kan inte låta sin nya flickvän veta att han har kontakt med sitt ex, vars säng han gick ifrån direkt till hennes, som han var förlovad med och tillsammans med i tre år. Får hon inte existera längre? Jag, får jag inte existera längre? För att det känns obekvämt? Ja, sånt är livet. Det konstiga är, att han är så jävla rädd för att hon ska få veta att han har varit otrogen, att han verkar kunna behandla mig hur som helst i sin iver att dölja det för henne. Men är inte jag det största hotet? Jag menar, jävlas inte med ett bittert ex. Tills slut får man ta ansvar för sina handlingar. Det är en obekväm sanning.

Andra bloggar om: En obekväm sanning, otrogen, sex, förlovning, fantasier, bitter, odds, rädd, ansvar, första maj