Absolute Love Songs

Jag har varit kär mycket i mitt liv. Ända sedan jag gick på dagis har jag drömt om prinsen, och under åren utsett en mängd olika offer för mina känslor.

När jag gick i högstadiet var jag olyckligt kär i en kille, och jag trodde att jag aldrig skulle kunna se åt någon annan. Jag trodde att jag var drabbad av den värsta olyckliga kärleken man kan tänka sig. Jag var fruktansvärt ledsen, med det jag hade att jämföra med då.

Jag hade nämligen aldrig pojkvän. Han var den första pojkvännen jag hade, den första som jag var tillsammans med. När jag pratade och tänkte kring kärlek innan, tyckte jag att jag visste allt. Jag blev irriterad om någon sa "du förstår inte, du har aldrig haft en kille". Mest skämdes jag i och för sig. I alla fall, så trodde jag att jag visste precis lika mycket om känslor, att det inte spelade någon roll att jag aldrig haft ett förhållande. Snarare tyckte jag att jag visste mer, eftersom jag hade varit olyckligt kär hela mitt liv. Jag trodde jag visste allt om kärlekssorg.

Fungerar hybris omvänt också? Har jag tyckt så synd om mig själv, att jag fick mitt straff så att det verkligen blev synd om mig, att någon verkligen ville visa vad kärlekssorg innebär? Är det här det värsta? Det vågar jag inte tro, för, som sagt så kan det alltid bli värre.

Jag vet inte hur man ska kunna förklara skillnaden mellan det jag trodde var kärlekssorg och det som verkligen visade sig vara det. Det är verkligen "jag trodde att jag hade varit ledsen". Men nu känns det nästan som fejk alltihop, som att jag inte kan ha varit ledsen innan. Något som jag har tänkt mycket på är musik. Det är konstigt, för jag har aldrig varit sådär jätteintresserad av något särskilt band, eller genre, eller överhuvudtaget av musik. Jag tycker om att lyssna på musik, och dansa, men jag är nog ganska tondöv. I alla fall, i högstadiet (och senare, ända fram till honom) när jag var så olyckligt kär som man bara kunde vara, så satte jag på mina skivor med "Absolute Love Songs" och annan, liknande musik. Jag låg och lyssnade på musiken, på texterna, höjde när det var som bäst, när smärtan beskrevs som djupast, och ylade med i låtarna med tårarna sprutande. Det är här skillnaden ligger.

Jag kunde inte lyssna på musik. Som sagt, det har aldrig betytt särskilt mycket för mig, men ändå. Nästan varenda låt som hade en text var så fruktansvärt plågsam att höra -jag var tvungen att stänga av, eller gå ut från rummet eller var jag nu var. Lugna Favoriter var totalt bannlyst -och då är det ändå just sån musik jag tycker är bäst, och som tidigare alltid varit min tröst. Glada låtar -hemskt, för jag är inte glad och kommer aldrig bli det. Sorgsna låtar -ännu värre, jag är för ledsen för det. Hoppfulla låtar -vågar inte hoppas, det gör för ont. Det kom av sig själv, utan att jag ens tänkte på det; jag kom på mig själv redan innan han hade flyttat, under den där mellanperioden när vi fortfarande bodde ihop, med att byta radiokanal i bilen på morgonen när vi åkte till jobbet. Det var som att jag var tvungen att utestänga allt, allt, allt som kunde påminna mig eller få mig att tänka ett uns extra på vad som hänt. Eftersom jag hade kännt alla känslor med honom, kopplades alla känslor nu till sorg. Det gällde att inte känna alls, för allt annat gjorde ont. Det var som att det var rent fysiologiskt - precis som ett vattenavstötande material var jag totalt känsloavstötande.

Musiken var bara början.

Andra bloggar om: dagis, prinsen, högstadiet, kärlek, kärlekssorg, hybris, fejk, ledsen, musik, dansa, tondöv, radio, låtar, vattenavstötande