"Alla lever vi vårt liv bara en gång; om vi är ärliga så räcker det." Greta Garbo

Han sa alltid att jag inte skulle vara så snäll. Ha mer respekt för mig själv och vad jag är värd. Inte låta folk trampa på mig. Det är så konstigt. Han var den tryggaste punkten. Han var den som sa att jag inte skulle ta skit. Som fördömde tidigare killar jag träffat, vänner som varit elaka. Och så blev han själv värst av dem alla.

Förstår han det? Jag tror inte det. Det kan i och för sig synas otroligt att man inte kan förstå hur mycket man sårar någon, hur mycket man förnedrar den personen, när man har betett sig som han gör och har gjort. Han har gett mig hopp för att själv kunna få bekräftelse. Han har bedragit sin nya flickvän för att det hans behov av denna bekräftelse är starkare än något annat. Han har gjort mig till en älskarinna, jag som var flickvännen. Han har älskat med mig, trots att han har vetat hur mycket det har sårat mig. Det är klart att jag ville. Det är klart att jag säger att det inte är nån fara, att jag fixar det. Jag ville ju ha honom, allt jag kunde få. Men varför, varför, varför sa du inte att det var nog när du såg mina tårar? Du VISSTE. Du visste hur ont det gjorde, du vet varför jag försökte övertala dig att allt var bra, med vilka ursäkter jag än hade. Men du hade sex med mig, trots att jag grät. Trots att du visste att det enda jag ville var att ha dig tillbaka. Jag hade ett val, så jag kan inte klandra honom. Det som styrde mig var desperationen i att få honom, att han skulle vara min igen. Men vad var det som styrde honom?

Det kanske är konstigt att jag inte känner något hämndbegär, och har aldrig haft tanken på att förstöra hans nya liv genom att avslöja honom för henne (eller, hmm, jag ljuger, självklart har jag haft tanken, fantasin, men jag skulle aldrig göra det. Aldrig.). Så är det bara. Är anledningen till att han inte tror mig att han själv skulle gjort det om situationen hade varit omvänd? Ja, antagligen.

Ibland tror jag att han kan säga vad som helst för att få sin vilja igenom. Jag har alltid trott, eftersom jag styrs av känslor själv, att det finns känslor bakom honom också. Men ofta tvivlar jag. Oftare och oftare blir jag rätt så säker på att det är så. Han vet inte vad han ska säga, så han säger det han tror att man vill höra. Jag har så många gånger önskat att han skulle kunna säga det han känner, vad det än är. Hur ledsen det än skulle göra mig. Hur annorlunda jag än tycker. "Du blir bara sur, det blir bara bråk då" är det som håller honom tillbaka. Han förstod aldrig, att det var för att han inte kunde vara ärlig som det blev som det blev. Självklart att jag skulle blivit ledsen om han sa någonting som han tyckte, som jag skulle uppfattat som sårande. Men då skulle vi fått chansen att reda ut det. Det han inte förstod, var att alla halvsanningar, lögner och allt han undanhöll ändå fanns där. Det fanns där, utan att jag kunde sätta fingret på det, och det var det som gjorde mig frustrerad, sur och ledsen. Även om "sanningen", vad det nu är, aldrig kommer fram, så finns den där. Alla lögner och all oärlighet låg mellan oss som en mur och växte sig högre och högre, tills det inte ens gick att klättra över den längre. Lögner, det är nästan fel ord, det låter så stort, det var antagligen bara småsaker det handlade om -att han inte vågade säga riktigt vad han tyckte, kände och ville. Men det blev enormt stort.

Om han bara hade vågat vara ärlig. Vara sig själv. Det skulle ha kunnat vara så annorlunda då.

Andra bloggar om: ärlig, ärlighet, Greta Garbo, bekräftelse, älskarinna, hämnd, sanning, lögn, lögner