Det jävligaste

Det är ett under att jag inte hatar honom. Jag kan bli sur på mig själv, för att jag inte kan få mig själv att tycka riktigt illa om honom alls.

Han gjorde det inte lätt för mig. Han har gjort så mycket, som är så elakt, på det sättet som är så svårt att förklara för någon som inte förstår. För det finns de som inte förstår -han till exempel.

Veckan innan vi skulle flytta isär, gjorde han två saker som skar så i hjärtat, och fortfarande skär, för det känns så överlagt elakt.

Han gick ut en gång och joggade, cirka två dagar innan han ska flytta. Jag hade försökt att få ut honom på promenader eller vad som helst under hela våren, men bara två gånger ville han följa med. Ena gången började han klaga över skoskav innan vi gått en kilometer, den andra gången bråkade vi precis hela vägen.

När jag kommer hem från jobbet, är det som att han direkt hoppar på mig, med en entusiasm jag sällan hade sett hos honom den sista tiden: "Jag ska ut och jogga!!!" Vad ska jag säga? "okej, gör det", så går jag ut och sätter mig och pratar i telefon. Han kommer ut, travar runt huset lite, "nu springer jag iväg då", jag sitter och försöker att inte bry mig. När han kommer tillbaka pratar jag fortfarande i telefon. "Fy fan vad skönt det var!!" säger han och liksom ställer sig framför mig, trots att jag är upptagen i luren. När han börjar stretcha, ungefär två meter ifrån mig, kan jag knappt hålla mig för skratt. Eller tårar.

Jag tror det var samma dag han frågar om jag känner till nån bra frisöt i närheten. Jag måste knipa ihop händerna och göra allt för att låta trevlig och låta bli att gnissla tänder, "Hur så?". "Nä, jag tänkte gå och klippa mig bara. Du vet". Under alla de år jag varit tillsammans med honom hade hand inte varit hos frisören en enda gång. När han kommer hem från frisören dagen efter ser det tack och lov inte alls lika bra ut som det brukar, men det är inte ens relevant i situationen. "Hon som klippte mig stötte på mig. Jag tror att hon kommer att ringa.".

RÄCKER det inte med att göra slut? RÄCKER det inte att se mig så ledsen som jag var, ständigt gråtande med panikattack som avlöste panikattack? Det värsta är, att det går inte att förklara hur ont sådana här saker gör för dem som inte vill förstå dem. De som förstår, gör de direkt, utan tvekan och utan att behöva ifrågasätta. Det är bara små exempel på något av det jävligaste man kan göra mot någon som redan är knäckt.

Andra bloggar om: hata, jogga, promenad, skoskav, stretcha, frisör, gråta, panikattack