En obekväm sanning

Ja, vad ska man göra? Jag har väldigt livlig fantasi, men inte ens i mina vildaste drömmar var det här scenariot en möjlighet. Det var så löjligt, tyckte jag, att förlova sig bara så där, och sen tar det slut. Jag ville, att den dagen jag gör det, så ska det hålla för alltid (det vill väl i och för sig alla, men jag menar att jag inte tog så lättvindigt på det). Och det var därför jag gjorde det. Jag visste att det skulle hålla för alltid. Det fanns inget tvivel om det. Visst hade jag tvivel; är han verkligen den rätta för mig? Undrar om man någonsin kan veta helt säkert. Det enda jag var säker på, var att ja. Jag tänker leva med den här mannen resten av mitt liv. Även om tvivel uppstår, även om jag ibland undrar om det var rätt, så ska jag vara med honom. Det är det det betyder för mig att lova mig själv till en annan så som vi gjorde -att hålla löftet. Annars finns det ju ingen mening med att ge det, liksom?

Om någon hade sagt, att 1:a maj, på er förlovningsdag om fyra år, kommer han att vara tillsammans med en annan och be dig låtsas om som om du inte känner honom om du skulle stöta på honom, skulle jag bara skrattat. Om jag hade haft pengar att satsa skulle jag sattit allt på att det överhuvudtaget inte är en möjlighet, och den som skulle satsat mot skulle haft ett sånt där riktigt drömodds, så att man blir multimiljonär bara om man ens satsar en krona. Ingen som kände oss som ett par skulle heller ha trott att det var möjligt.

Han är så jävla rädd. Rädd och feg. Det är tråkigt, nu när han ändå har brutit sig loss från vårt förhållande, att han inte kan bli den man han alltid ville vara. Den han ofta trodde att han var. Han blev riktigt chockad den gången jag sa att jag tyckte att han var dålig på att ta ansvar: "men det är ju jag -jag är ansvar, det är min starkaste sida, det är så jag ser mig själv och uppfattas" tyckte han. Jag blev ärligt talat chockad. Jag tror att jag aldrig har känt en människa som är så sålig på att ta tag i saker, göra saker han har lovat, komma ihåg viktiga saker, osv. som han var. Det var en ond cirkel; om jag bad honom tyckte han att jag tjatade, men det hände ju ingenting! Om jag slutade tjata tog det ett halvår att sätta upp en tavla (ja, jag testade). Om jag tjatade tog det fem månader, så jag förstår i och för sig hans poäng; det skulle varit bättre om jag hade låtit bli.

Och nu kan han inte heller ta ansvar över sitt tidigare liv. Han kan inte låta sin nya flickvän veta att han har kontakt med sitt ex, vars säng han gick ifrån direkt till hennes, som han var förlovad med och tillsammans med i tre år. Får hon inte existera längre? Jag, får jag inte existera längre? För att det känns obekvämt? Ja, sånt är livet. Det konstiga är, att han är så jävla rädd för att hon ska få veta att han har varit otrogen, att han verkar kunna behandla mig hur som helst i sin iver att dölja det för henne. Men är inte jag det största hotet? Jag menar, jävlas inte med ett bittert ex. Tills slut får man ta ansvar för sina handlingar. Det är en obekväm sanning.

Andra bloggar om: En obekväm sanning, otrogen, sex, förlovning, fantasier, bitter, odds, rädd, ansvar, första maj