Förorättad

Igår blev jag väldigt förolämpad. Jag träffade två kompisar som jag inte har träffat på flera år, och vi tog några glas vin tillsammans. Jag var ju självfallet "tvungen" att berätta om honom, och i stora drag vad som hade hänt. Senare under kvällen säger en av dem: "Vad snabbt du har kommit över honom. Jag menar, Marias/Annas/Saras förhållande tog slut för två år sen, och hon har fortfarande inte gått vidare.". Ja, det är jättekonstigt. Att jag tar det som en förolämpning, men det gjorde jag. Inte så att jag visade det självklart, men jag började nästan att föklara mig; "nej, men, alltså, jag.." och försökte övertyga dem om att det inte finns någon annan för mig än han heller, precis som den andra tjejen så nobelt känner efter så lång tid. Jag kan bara se möjligheten att det troligtvis någon gång i framtiden kanske kommer finnas det.. Men bara för att man försöker vara positiv är man visst så tuff och duktig för att man är ute "på marknaden" igen. Som att bara för att jag överhuvudtaget kan tänka mig att någon gång, möjligtvis, kanske i framtiden kommer att träffa någon annan letar efter en ny pojkvän.

Jag försökte förklara, att det är nog för att jag har varit så himla ledsen som det har gått snabbare för mig än henne´att "komma över" det, att jag hade en otrolig ångest som måste, liksom, komprimerat det på nåt vis. "Nähä, hon var inlagd på psyket en tid alltså", inte det heller. Varför fick jag den känslan att det var fel på mig, att jag kände mig förorättad? Antagligen för att HAN har tyckt och rätt ut sagt från kanske en vecka efter allt hände, att "fan, är det inte dags att du släpper det här och går vidare", "du ska älta allt, gå vidare" och så vidare. Och så visar det sig att jag egentligen, om man jämför med den där hennes kompis då, inte alls har varit den mest patetiska människan i världshistorien för att jag har hållit fast vid mina känslor för honom så länge. Skumt.

Andra bloggar om: förorättad, vin, förhållande, gå vidare, marknaden, pojkvän