Idol-Felicia

Ja, det var bara början. Man kan verkligen bli psykotisk när något sånt här händer en. Det var fruktansvärt, fruktansvärt, att åka till jobbet på morgnarna, och att åka hem från jobbet, för att jag var rädd att stöta på dem någonstans. Jag behövde inte oroa mig om andra tillfällen, eftersom det var enda gångerna jag lämnade huset. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv, det var som att gå i en krigszon och hela tiden vara rädd för att trampa på en mina. Men då kanske man i alla fall har lite överlevnadsinstinkt, kämpar för att inte göra det. Det enda jag ville var att försvinna.

Värre blev det efter jag hade sett Idol-Felicia på TV. Det slog mig som en blixt -hon var så fruktansvärt snygg, hon såg så bra ut. Skulle hon vilja ha honom om hon träffade honom? Skulle hon försökt att stjäla honom från mig? Det är svårt att förklara den här tankegången. Det var inget personligt, att hon såg ut som en mansfresterska eller liknande, utan det var bara det att hon var så snygg -hon skulle bräcka mig. Och självklart skulle hon vilja ha honom om hon träffade honom -alla vill ha honom. Tidigare hade jag levt med tryggheten att det var mig, bara mig, han ville vara med trots ett antal erbjudande från andra tjejer, även vänner till mig som blev kära i honom. Men Felicia satte igång någonting i min hjärna. Världen var full av tjejer, som är och alltid har varit så mycket snyggare än mig. Hur skulle jag kunna få tillbaka honom? Jag har förlorat honom för alltid! Jag hade honom, och förlorade honom! Det låter sjukt, och är svårt att förklara, men det var olidligt. Det här var i mina tankar ständigt, mitt dagliga liv, vad jag levde med varje sekund.

Så jag försökte försvinna. Jag kom fram till att enda sättet att överleva var att bara fokusera på mig själv. Det runtomkring existerade inte. Jag såg tjejer överallt som kunde vara potentiella flickvänner till honom nu, eller i framtiden. Jag granskade alla och kom fram till att de skulle vilja ha honom om de fick chansen. Alla var supersnygga. Jag var tvungen att sluta titta, jag gick ju och grät precis hela tiden, var jag än var. Så jag började läsa hela tiden jag var ute någonstans i samhället. Vägrade titta upp från min bok. Varje bok som jag inte hade läst innan inbillade jag mig skulle ge mig ett svar eller vägledning om hur det skulle bli mellan oss, om han skulle komma tillbaka. Tyvärr var det samma sak där; jag klarade inte av beskrivningar av vackra kvinnor, och absolut inte något som handlade om otrohet. Då rev jag ut de sidorna. Ja, jag vet, det är verkligen sjukt. Och osannolikt, för om ni kände mig skulle ni veta att jag älskar böcker. Men jag kunde inte göra annat, det var som att min kropp styrde mig, ilskan och frustrationen. Jag läste "Ängeln på sjunde trappsteget", och jag blev avundsjuk på mamman i berättelsen. Av en enda anledning -trots att hennes man var ett svin; otrogen och alkoholist, så kom han alltid tillbaka till henne. De var gifta, och det var det inget som kunde ändra på. Jag blev inom mig en motståndare till skilsmässor och tyckte att det skulle vara bättre om man inte kan skiljas, om det var som förr att man träffade någon och sedan levde med den personen hela livet. De var tvungna att försöka.

Det är bisarrt att man kan börja tänka så. Och det är bisarrt att en del av mig fortfarande tänker så. Hur skadad kan man egentligen bli av något sånt här?

Andra bloggar om: Idol-Felicia, psykotisk, krigszon, mina, överlevnadsinstinkt, TV, snygg, bok, Ängeln på sjunde trappsteget, otrogen, alkoholist, gifta, skilsmässa