Längtan efter längtan

Det är en fruktansvärd känsla att verkligen sakna någon, på det sätt man gör när någon gör slut. När vi var tillsammans var vi alltid så fjantiga kring det här med att resa bort och vara ifrån varandra, det var alltid puss-puss hundra gånger och "kommer sakna dig" tusen gånger, även om vi bara skulle skiljas över dagen.. Första tiden, vill säga. Dock länge tycker jag, den mesta av tiden vi var tillsammans höll vi på så här. Två och ett halt år ungefär. Inte sista halvåret tror jag. Jag längtade efter det där härliga sättet vi hade haft att längta.

Det får en att börja undra vad det var som verkligen hände, just då. Vad var det som fick oss att sluta med det? Fick honom att sluta med det? Det var han som var den fjantigaste i det läget, inte för att han hade svårare än vad jag hade att vara ifrån varandra, bara för att han... jag vet inte. Älskade mig så mycket? Kanske. I vilket fall, trots att det kunde vara väldigt jobbigt att vara ifrån honom när vi var tillsammans är det inte ens jämförbart med hur jobbigt det är att vara ifrån någon som har gjort slut. Det är inte ens samma känsla.

När man är tillsammans har man rätt till den personen. Man har rätt att begära olika saker, även om man inte får sin vilja fram, man har rätt till att få kärlek. Några dagar efter det hade tagit slut var jag väldigt ledsen. Jag ville träffa honom, jag ville ha tröst. Han sa nej. Jag begärde att få träffa honom. Men jag hade ingen makt längre. Han sa fortfarande nej. Vad jag än sa, hur mycket jag än grät, befallde, hotade eller tvingade, så gick det inte. Det fanns ingenting jag kunde göra eller säga för att få min vilja fram, att få honom att ställa upp för mig, trösta mig. Det är en total känsla av maktlöshet som gör en helt galen.

Äntligen har jag lyckats bli fri från längtan. Varje dag, varje timme, varje minut (och då menar jag verkligen allvar) det första halvåret tänkte jag på honom, längtade efter honom. Sedan blev längtan vagare och vagare, tills jag äntligen har lyckats tvinga mig själv att inte längta alls. Tänk -jag kan gå en hel dag, en hel vecka utan att sakna honom!

Det gör att bakslagen blir svåra. Inte svåra-svåra som den fruktansvärda smärtan som fanns förut, men tragiska på något sätt. Att jag så gärna skulle velat ringa honom, skickat ett sms när jag var på en tråkig fest där jag kände mig malplacerad -det var precis såna tjejer där som vi hatade. Det finns ingen som kunde förstå det lika bra som han, och längtan att få bekräftelse och få höra hans röst blir nästan överväldigande.

Men då försöker jag tänka att det inte skulle vara samma sak längre. Att han faktiskt är tillsammans nu med en sådan tjej som jag trodde han var den enda som förstod att jag hatade. Tyvärr, så vet jag att det inte är sant. Det skulle fortfarande vara samma sak. Varför vet jag inte, och kan jag inte förstå. Det är därför jag måste låta bli. Även om jag längtar. Jag orkar inte vara den som längtar mest mer.

Andra bloggar om: längtan, saknad, puss, resa, fjantig, älska, begära, tvinga, bakslag