Minnen

Jag undrar vad han ska göra på midsommar.

Förra året hade vi en midsommarfest. Eller jag hade, rättare sagt. Två månader innan kom jag på den utomordentliga idén att bjuda vänner till oss över hela midsommarhelgen, och ovanligt nog protesterade han inte utan verkade tycka att det var en bra idé.

Ju längre tiden gick, och desto fler kompisar jag hade som skrev upp sig på gästlistan, desto mer började jag fråga vilka av hans vänner som skulle komma. Det visade sig bli.. Inga. Inte en enda en. Frågade han dem ens? Han hade förklaringen, att de alla gick på samma fest hos samma person varje år. Det var inte riktigt sant. Jag undrar om han ens frågade dem. Att han inte ansträngde sig vet jag.

En gång, nu efter det tog slut, har jag nämligen frågat om det. Undrat varför ingen av hans kompisar kom. Då sa han att han inte hade tyckt att det var någon idé, eftersom han "visste" att det skulle ta slut.

Det där tog jäkligt hårt. Jag "visste" nämligen inte det. inte alls. Jag trodde inte att tanken ens hade funnits då. Och han var alltså så långt framme i processen att han inte ens tyckte att det var någon idé att ha en gemensam fest med alla våra vänner. För att det snart skulle vara slut.

Jag kände aldrig att han ville ta hem några kompisar. Vara med dem OCH mig samtidigt. Det är också jobbigt för någon som aldrig har haft så bra självförtroende, som skäms över sig själv och har svårt att tro att hennes pojkvän inte gör det också -eftersom hon är så ful. Jag slår vad om att de ska umgås med hans vänner på midsommar. Konstigt nog så presenterade han henne omgående för sina vänner. Till och med innan det var slut mellan oss, var de ute med en av hans kompisar. Det hade vi aldrig varit. Inte en enda gång, på det sättet. De umgås ofta med dem, vad jag har förstått. Det var något av det jobbigaste, det är fortfarande något som är hemskt jobbigt.

Det är på det sättet, som det alltid har varit. Det är så jobbigt att det skär i hjärtat. Som andra minnen jag har, som jag inte vill ha och låtsas om som jag inte har. Som på ett flertal discon i mellanstadiet, när coola killar drev med mig. Som när jag kom in i omklädningsrummet på gymnastiken och hörde att några tjejer pratade om och skrattade år mig. Som när min bästa kompis i lågstadiet tvingade min att låna ut min cykel till hennes bästa kompis - och jag fick springa efter för jag behövde ändå bli smal. Sådana minnen. Varav de flesta jag faktiskt inte kommer ihåg längre. Jag får hoppas att jag så småningom glömmer det här också.

Andra bloggar om: Midsommar, fest, gästlista, vänner, slut, självförtroende, hjärta, lågstadiet, mellanstadiet, gymnastiken, disco, cykel, smal, glömma