Åter från de döda

Bloggen försvann. Mitt ex bröt sig in på min mail och raderade alla mail vi har skickat till varandra. Han raderade även min blogg. Det var som den aldrig hade existerat. Han nekade, den jäveln. Han fick mig att känna mig elak, dum och efterhängsen för att jag "inte lämnade honom ifred". "Hur skulle jag kunna gjort något sån´t?". Fega, fega tragiska man. Men sen kom sanningen fram, som den alltid gör så småningom... Och nu är bloggen tillbaka, tack vare Blogger.

Den här bloggen har inte varit aktiv sedan i början av juni. Jag behövde den inte längre, eftersom jag efter nästan ett år av sorg hade kommit till den punkten att det var riktigt kul att leva igen. Det startade så smått redan tidigare, bara att jag började skriva "En dag blir jag glad" var ett stort steg mot att ta tag i saker och ting. Och det hjälpte. Det var verkligen, som många författare brukar säga, som att plocka ut alla orediga tankar som studsar omkring i huvudet och sortera dem, lägga ifrån sig dem. Det var så skönt att äntligen, äntligen bli "fri".

Att jag slutade skriva var ingen planerad handling. Det bara blev så. Under den tid jag har skrivit har den enda i hela världen som vet att det är just jag som skriver denna sida varit mitt ex... Bisarrt, eller hur? Det var aldrig planerat att det skulle vara så. Vi hade dagligen (vardagar, arbetstid) kontakt på msn med undantag från några perioder när "urladdningarna" kom, när vi bråkade, jag försökte säga ifrån, han ville koncentrera sig på sitt nya liv. Men i stort, dagligen. Jag ville veta hur man fixade en blogg, eftersom jag är hemskt dålig på allt sånt här. Jag hade ingen tanke kring vad den skulle handla om. Jag hade ingen idé om att det skulle bli just den här bloggen.

Jag registrerade en efter hans instruktioner. Sen ville han veta adressen. Jag vägrade. Han blev vansinnig. Till slut skapade jag en helt ny bloggadress bara för att ha någon att ge honom; jag hade inte en tanke på att han, på att någon jag känner skulle kunna läsa vad jag skriver. Den bloggadressen var till "En dag blir jag glad". Det kom helt ur huvudet, på en sekund samtidigt som jag skrev. Det var väl precis det jag kände för honom, för allt som hänt, på något sätt. Sedan kunde jag inte släppa den. Han gjorde mig så arg, så ledsen, så kränkt hela tiden genom att kräva att få adressen, genom att kräva att få veta saker han frånsagt sig rätten att veta när han gjorde slut. Arg på mig själv för att jag alltid gav honom det han ville till slut.

Han läste allt. Flera gånger om dagen, enligt han själv. Han blev besatt, var det ord han använde. Första gången det kom, jag visste ju att det skule det så småningom, en uppmaning om att jag skulle ändra i det jag skrev, var första gången jag skrev att han var otrogen ("En bra dag"). Det var det enda han hade att säga om det inlägget: "Ta bort det sista.". Jag gjorde inte det. Då sa han att han aldrig tänkte prata med mig mer, att han skulle bryta kontakten. Jag bad att få tänka på dte. Jag ringde upp honom senare och sa att jag hade bestämt mig för att inte ändra det, och att det fick bli så då. Jag var verkligen inställd på, att nu mister jag honom. Det var både det jag önskade mest och fruktade mest, men jag var redo nu att säga ifrån. Han släppte mig ändå inte.

Andra bloggar om: besatt, blogg, död, efterhängsen, ex, feg, otrogen, radera