En dag blir jag glad

Åter från de döda

2007-10-03T12:10:00.000Z

Bloggen försvann. Mitt ex bröt sig in på min mail och raderade alla mail vi har skickat till varandra. Han raderade även min blogg. Det var som den aldrig hade existerat. Han nekade, den jäveln. Han fick mig att känna mig elak, dum och efterhängsen för att jag "inte lämnade honom ifred". "Hur skulle jag kunna gjort något sån´t?". Fega, fega tragiska man. Men sen kom sanningen fram, som den alltid gör så småningom... Och nu är bloggen tillbaka, tack vare Blogger.

Den här bloggen har inte varit aktiv sedan i början av juni. Jag behövde den inte längre, eftersom jag efter nästan ett år av sorg hade kommit till den punkten att det var riktigt kul att leva igen. Det startade så smått redan tidigare, bara att jag började skriva "En dag blir jag glad" var ett stort steg mot att ta tag i saker och ting. Och det hjälpte. Det var verkligen, som många författare brukar säga, som att plocka ut alla orediga tankar som studsar omkring i huvudet och sortera dem, lägga ifrån sig dem. Det var så skönt att äntligen, äntligen bli "fri".

Att jag slutade skriva var ingen planerad handling. Det bara blev så. Under den tid jag har skrivit har den enda i hela världen som vet att det är just jag som skriver denna sida varit mitt ex... Bisarrt, eller hur? Det var aldrig planerat att det skulle vara så. Vi hade dagligen (vardagar, arbetstid) kontakt på msn med undantag från några perioder när "urladdningarna" kom, när vi bråkade, jag försökte säga ifrån, han ville koncentrera sig på sitt nya liv. Men i stort, dagligen. Jag ville veta hur man fixade en blogg, eftersom jag är hemskt dålig på allt sånt här. Jag hade ingen tanke kring vad den skulle handla om. Jag hade ingen idé om att det skulle bli just den här bloggen.

Jag registrerade en efter hans instruktioner. Sen ville han veta adressen. Jag vägrade. Han blev vansinnig. Till slut skapade jag en helt ny bloggadress bara för att ha någon att ge honom; jag hade inte en tanke på att han, på att någon jag känner skulle kunna läsa vad jag skriver. Den bloggadressen var till "En dag blir jag glad". Det kom helt ur huvudet, på en sekund samtidigt som jag skrev. Det var väl precis det jag kände för honom, för allt som hänt, på något sätt. Sedan kunde jag inte släppa den. Han gjorde mig så arg, så ledsen, så kränkt hela tiden genom att kräva att få adressen, genom att kräva att få veta saker han frånsagt sig rätten att veta när han gjorde slut. Arg på mig själv för att jag alltid gav honom det han ville till slut.

Han läste allt. Flera gånger om dagen, enligt han själv. Han blev besatt, var det ord han använde. Första gången det kom, jag visste ju att det skule det så småningom, en uppmaning om att jag skulle ändra i det jag skrev, var första gången jag skrev att han var otrogen ("En bra dag"). Det var det enda han hade att säga om det inlägget: "Ta bort det sista.". Jag gjorde inte det. Då sa han att han aldrig tänkte prata med mig mer, att han skulle bryta kontakten. Jag bad att få tänka på dte. Jag ringde upp honom senare och sa att jag hade bestämt mig för att inte ändra det, och att det fick bli så då. Jag var verkligen inställd på, att nu mister jag honom. Det var både det jag önskade mest och fruktade mest, men jag var redo nu att säga ifrån. Han släppte mig ändå inte.

Andra bloggar om: besatt, blogg, död, efterhängsen, ex, feg, otrogen, radera

EX

2007-06-07T11:49:00.000Z

Vad är det egentligen man ska ha för relation med en tidigare pojkvän? Hur är det meningen att man ska vara?

Det kanske är så att jag precis har accepterat att han är mitt ex. Jag har inte velat, inte kunnat tänka på det innan. Det är pinsamt, men senast för några veckor sedan hänvisade jag till honom som "min pojkvän". Inte för att jag tror att han är det. Det bara slinker ur en, lika naturligt som "mamma" och "pappa".

Det kommer nog att fortsätta hända. Att jag råkar säga fel. Jag tycker inte om ordet ex. Det berättar inte vad det innebär, vad man är i förhållande till varandra. Förutom att man har haft någonting som nu är slut.

Det berättar inte om hur kära vi var i varandra. Det säger inte hur mycket vi älskade varandra. Det ger inga ledtrådar om att vi har fortsatt att ha en relation, att jag har varit hans älskarinna.

Det säger inte om vi ska vara vänner eller ej.

Det är så svårt, så förvirrande när man väl börjar tänka på det. Trots att jag numera kan tänka mig ett liv utan att vara hans flickvän, kan jag inte tänka mig ett liv där han inte finns. Det är så många som säger att man ska klippa helt -att man ska radera honom ur ens liv. Ibland blir jag kallsvettig vid blotta tanken. Ibland känns det som att det skulle vara helt okej.

Inte okej. Men jag orkar inte känna mer. Jag orkar inte bry mig, undra vad han känner för mig. Jag bryr mig om honom. Jag älskar honom. Hur ska man kunna vara vän med någon som man har älskat så mycket, så passionerat, och som nu är med någon annan? Och hur ska man inte kunna vara det?

Andra bloggar om: Ex, älskarinna, vänner, relation, pojkvän, kär, kallsvettig, älska, passion

2007-06-05T10:56:00.000Z

Ibland kan det bara vara så lite och enkelt som att jag så gärna vill gratulera hans familj på deras födelsedagar.

Varför brydde jag mig inte lika mycket innan?

2007-05-31T07:36:00.000Z

Ibland känns det som att hur man än gör, eller vad man än säger, så är det fel. Jag tyckte att ord och samtal var det bästa om fanns, och att om man bara uttrycker sig tillräckligt tydligt så finns det inte rum för missuppfattningar. Herregud, mer fel kan man ju inte ha. Det är otroligt så mycket jag har lärt mig av det här uppbrottet. Och det är läskigt att tänka på hur mycket man måste har kvar att lära.

Andra bloggar om: lära, ord, samtal, fel, uppbrott

Förlåtelse

2007-05-30T13:27:00.000Z

Jag vill inte hata. Jag vill inte förnedra. Jag vill inte vara bitter. Är man onormal då? Är det fel att inte vilja hämnas eller vara elak mot någon som gjort slut på det här sättet?

Jag kan skriva att han har sårat mig. Jag kan skriva att jag inte förstår honom och hans handlande, att det är så frustrerande att aldrig få veta. Det gjorde ont. Det var det värsta jag har varit med honom, och jag har aldrig innan förstått vad det verkligen innebär att vara ledsen. Det är sant.

Men det betyder inte att jag hatar honom, eller vill se honom lida. Det betyder framförallt inte att det är hans fel att jag har kännt så. Det var oundvikligt, och det är så det blir när det tar slut. Ibland. För vissa.

Det är så svårt det här med att såra någon. Ibland går det inte att undvika. Men betyder det att man har gjort fel, att man bör klandras? Nej. Och ja. Inte ens om man verkligen har gjort "fel", vet om sina synder behöver det vara så. Bara man försöker lära sig något. Att man har förståelse för den som blivit sårad, vare sig man har gjort "fel" eller inte -man måste låta sig klandras. Det behöver inte vara lika med hat. Den människa som inte kan förlåta han som gjorde fel men står för det är ibland mer att klandra än den som kan erkänna sina brister. Som vill försöka förstå.

Varför är det så svårt att förstå det?

Andra bloggar om: hata, förnedra, förlåta, ledsen, såra, brister

Minnen

2007-05-30T08:26:00.000Z

Jag undrar vad han ska göra på midsommar.

Förra året hade vi en midsommarfest. Eller jag hade, rättare sagt. Två månader innan kom jag på den utomordentliga idén att bjuda vänner till oss över hela midsommarhelgen, och ovanligt nog protesterade han inte utan verkade tycka att det var en bra idé.

Ju längre tiden gick, och desto fler kompisar jag hade som skrev upp sig på gästlistan, desto mer började jag fråga vilka av hans vänner som skulle komma. Det visade sig bli.. Inga. Inte en enda en. Frågade han dem ens? Han hade förklaringen, att de alla gick på samma fest hos samma person varje år. Det var inte riktigt sant. Jag undrar om han ens frågade dem. Att han inte ansträngde sig vet jag.

En gång, nu efter det tog slut, har jag nämligen frågat om det. Undrat varför ingen av hans kompisar kom. Då sa han att han inte hade tyckt att det var någon idé, eftersom han "visste" att det skulle ta slut.

Det där tog jäkligt hårt. Jag "visste" nämligen inte det. inte alls. Jag trodde inte att tanken ens hade funnits då. Och han var alltså så långt framme i processen att han inte ens tyckte att det var någon idé att ha en gemensam fest med alla våra vänner. För att det snart skulle vara slut.

Jag kände aldrig att han ville ta hem några kompisar. Vara med dem OCH mig samtidigt. Det är också jobbigt för någon som aldrig har haft så bra självförtroende, som skäms över sig själv och har svårt att tro att hennes pojkvän inte gör det också -eftersom hon är så ful. Jag slår vad om att de ska umgås med hans vänner på midsommar. Konstigt nog så presenterade han henne omgående för sina vänner. Till och med innan det var slut mellan oss, var de ute med en av hans kompisar. Det hade vi aldrig varit. Inte en enda gång, på det sättet. De umgås ofta med dem, vad jag har förstått. Det var något av det jobbigaste, det är fortfarande något som är hemskt jobbigt.

Det är på det sättet, som det alltid har varit. Det är så jobbigt att det skär i hjärtat. Som andra minnen jag har, som jag inte vill ha och låtsas om som jag inte har. Som på ett flertal discon i mellanstadiet, när coola killar drev med mig. Som när jag kom in i omklädningsrummet på gymnastiken och hörde att några tjejer pratade om och skrattade år mig. Som när min bästa kompis i lågstadiet tvingade min att låna ut min cykel till hennes bästa kompis - och jag fick springa efter för jag behövde ändå bli smal. Sådana minnen. Varav de flesta jag faktiskt inte kommer ihåg längre. Jag får hoppas att jag så småningom glömmer det här också.

Andra bloggar om: Midsommar, fest, gästlista, vänner, slut, självförtroende, hjärta, lågstadiet, mellanstadiet, gymnastiken, disco, cykel, smal, glömma

Kär och galen

2007-05-29T06:51:00.000Z

Det är så lätt att bli galen. Eller kanske bara för vissa? Vad är det som får människor att reagera så olika som vi gör?

Jag har längtat hela tiden efter en reaktion från honom. Då talar jag inte bara om i fråga om nu, när det är slut, utan under hela vårt förhållande. Jag var så lycklig med honom i början. Det fanns inget tvivel -han var superkär i mig, fantastiskt, otroligt kär. Jag hade allt. Men ändå var det något som saknades, och jag undrade alltid vad det var. Det kändes så konstigt, varför kunde jag inte uppskatta det jag hade, varför måste jag hitta fel överallt? Jag var väldigt kluven av det här första tiden. Men till slut bestämde jag mig för att lita på honom. Lita på hans kärlek, lita på att han var sann. Men jag längtade alltid efter reaktion.

Jag vet inte vad man annars ska kalla det. Trots att han var så kärleksfull, till exempel, kunde det ibland vara saker som han stenhårt vägrade förstå, vägrade acceptera för min skull. Då ville han inte lyssna när jag försökte förklara, vad jag än sa, så mötte det motstånd. Som när jag tyckte att det var jobbigt att en tjej han umgicks med blev intresserad honom, en tjej som var kompis till hans kompis flickvän och som han brukade gå ut och festa med. Hon hade sagt, fick jag av någon veta, att hon inte förtod vad han gjorde med mig och att hon kunde få honom hur lätt som helst. Jag kanske är för känslig, men jag mår verkligen inte bra av att min pojkvän umgås med en sådan tjej. Jag sa det till honom. Han vägrade sluta umgås med henne, han hade ju inget val eftersom hon alltid var med. Det förstod jag. Men jag försökte förklara det där lilla, otydliga; måste du prata så mycket med henne? Uppmuntra henne? Varför vill ni aldrig vara med mig och mina kompisar? Han tog med henne och hennes kompisar på min födelsedagsfest. De hade inte med sig någon present. De hälsade inte ens på mig. De bara bjöd ut sig till min pojkvän rakt framför ögonen på mig, och de hånlog mot mig.

För någon som alltid har hatat sig själv är det en riktigt jobbig situation. För någon som har gått upp femton kilo under det år hon haft sin första pojkvän, och som aldrig känner sig snygg.

Det enda jag ville ha var förståelse. Jag ville att självklart att han inte skulle vilja vara med sådana tjejer, när han såg hur ledsen det gjorde mig. I min naivitet, trodde jag att det var självklart att han skulle förstå mig och ta hänsyn till mig, för att/eftersom/om han älskade mig.

Men det gjorde han inte. Han reagerade inte på vad jag än sa, hur jag än försökte förklara hur ledsen det gjorde mig, hur dåligt jag mådde. Han förstod inte. Det var så otroligt förvirrande. Jag började få panikångest igen. Samtidigt som han var den mest fantastiska människa jag någonsin haft i min närhet, stöttade och tröstade mig utan förbehåll; så kunde han ändå inte förstå mig när jag bad honom sluta hänga med de här tjejerna som stötte på honom och var så elaka mot mig. Det och många andra saker. Jag försökte med allt. Jag försökte få en reaktion, varför, varför gör du så här?

Ibland, till slut, försökte en del av mig nog knäcka honom -bara för att få en reaktion. Ja, du hade nog rätt. Men det var inte av elakhet. Det var inte för att jag ville se dig lida. Det var för att jag älskade dig förbehållslöst, och undrade varför du inte kunde älska mig på samma sätt. Det gjorde mig kanske galen.

Andra bloggar om: galen, kär, reaktion, kärlek, flickvän, pojkvän, födelsedag, fest, kilo, älska, panikångest, knäcka

Idol-Felicia

2007-05-24T08:04:00.001Z

Ja, det var bara början. Man kan verkligen bli psykotisk när något sånt här händer en. Det var fruktansvärt, fruktansvärt, att åka till jobbet på morgnarna, och att åka hem från jobbet, för att jag var rädd att stöta på dem någonstans. Jag behövde inte oroa mig om andra tillfällen, eftersom det var enda gångerna jag lämnade huset. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv, det var som att gå i en krigszon och hela tiden vara rädd för att trampa på en mina. Men då kanske man i alla fall har lite överlevnadsinstinkt, kämpar för att inte göra det. Det enda jag ville var att försvinna.

Värre blev det efter jag hade sett Idol-Felicia på TV. Det slog mig som en blixt -hon var så fruktansvärt snygg, hon såg så bra ut. Skulle hon vilja ha honom om hon träffade honom? Skulle hon försökt att stjäla honom från mig? Det är svårt att förklara den här tankegången. Det var inget personligt, att hon såg ut som en mansfresterska eller liknande, utan det var bara det att hon var så snygg -hon skulle bräcka mig. Och självklart skulle hon vilja ha honom om hon träffade honom -alla vill ha honom. Tidigare hade jag levt med tryggheten att det var mig, bara mig, han ville vara med trots ett antal erbjudande från andra tjejer, även vänner till mig som blev kära i honom. Men Felicia satte igång någonting i min hjärna. Världen var full av tjejer, som är och alltid har varit så mycket snyggare än mig. Hur skulle jag kunna få tillbaka honom? Jag har förlorat honom för alltid! Jag hade honom, och förlorade honom! Det låter sjukt, och är svårt att förklara, men det var olidligt. Det här var i mina tankar ständigt, mitt dagliga liv, vad jag levde med varje sekund.

Så jag försökte försvinna. Jag kom fram till att enda sättet att överleva var att bara fokusera på mig själv. Det runtomkring existerade inte. Jag såg tjejer överallt som kunde vara potentiella flickvänner till honom nu, eller i framtiden. Jag granskade alla och kom fram till att de skulle vilja ha honom om de fick chansen. Alla var supersnygga. Jag var tvungen att sluta titta, jag gick ju och grät precis hela tiden, var jag än var. Så jag började läsa hela tiden jag var ute någonstans i samhället. Vägrade titta upp från min bok. Varje bok som jag inte hade läst innan inbillade jag mig skulle ge mig ett svar eller vägledning om hur det skulle bli mellan oss, om han skulle komma tillbaka. Tyvärr var det samma sak där; jag klarade inte av beskrivningar av vackra kvinnor, och absolut inte något som handlade om otrohet. Då rev jag ut de sidorna. Ja, jag vet, det är verkligen sjukt. Och osannolikt, för om ni kände mig skulle ni veta att jag älskar böcker. Men jag kunde inte göra annat, det var som att min kropp styrde mig, ilskan och frustrationen. Jag läste "Ängeln på sjunde trappsteget", och jag blev avundsjuk på mamman i berättelsen. Av en enda anledning -trots att hennes man var ett svin; otrogen och alkoholist, så kom han alltid tillbaka till henne. De var gifta, och det var det inget som kunde ändra på. Jag blev inom mig en motståndare till skilsmässor och tyckte att det skulle vara bättre om man inte kan skiljas, om det var som förr att man träffade någon och sedan levde med den personen hela livet. De var tvungna att försöka.

Det är bisarrt att man kan börja tänka så. Och det är bisarrt att en del av mig fortfarande tänker så. Hur skadad kan man egentligen bli av något sånt här?

Andra bloggar om: Idol-Felicia, psykotisk, krigszon, mina, överlevnadsinstinkt, TV, snygg, bok, Ängeln på sjunde trappsteget, otrogen, alkoholist, gifta, skilsmässa

Absolute Love Songs

2007-05-22T09:06:00.000Z

Jag har varit kär mycket i mitt liv. Ända sedan jag gick på dagis har jag drömt om prinsen, och under åren utsett en mängd olika offer för mina känslor.

När jag gick i högstadiet var jag olyckligt kär i en kille, och jag trodde att jag aldrig skulle kunna se åt någon annan. Jag trodde att jag var drabbad av den värsta olyckliga kärleken man kan tänka sig. Jag var fruktansvärt ledsen, med det jag hade att jämföra med då.

Jag hade nämligen aldrig pojkvän. Han var den första pojkvännen jag hade, den första som jag var tillsammans med. När jag pratade och tänkte kring kärlek innan, tyckte jag att jag visste allt. Jag blev irriterad om någon sa "du förstår inte, du har aldrig haft en kille". Mest skämdes jag i och för sig. I alla fall, så trodde jag att jag visste precis lika mycket om känslor, att det inte spelade någon roll att jag aldrig haft ett förhållande. Snarare tyckte jag att jag visste mer, eftersom jag hade varit olyckligt kär hela mitt liv. Jag trodde jag visste allt om kärlekssorg.

Fungerar hybris omvänt också? Har jag tyckt så synd om mig själv, att jag fick mitt straff så att det verkligen blev synd om mig, att någon verkligen ville visa vad kärlekssorg innebär? Är det här det värsta? Det vågar jag inte tro, för, som sagt så kan det alltid bli värre.

Jag vet inte hur man ska kunna förklara skillnaden mellan det jag trodde var kärlekssorg och det som verkligen visade sig vara det. Det är verkligen "jag trodde att jag hade varit ledsen". Men nu känns det nästan som fejk alltihop, som att jag inte kan ha varit ledsen innan. Något som jag har tänkt mycket på är musik. Det är konstigt, för jag har aldrig varit sådär jätteintresserad av något särskilt band, eller genre, eller överhuvudtaget av musik. Jag tycker om att lyssna på musik, och dansa, men jag är nog ganska tondöv. I alla fall, i högstadiet (och senare, ända fram till honom) när jag var så olyckligt kär som man bara kunde vara, så satte jag på mina skivor med "Absolute Love Songs" och annan, liknande musik. Jag låg och lyssnade på musiken, på texterna, höjde när det var som bäst, när smärtan beskrevs som djupast, och ylade med i låtarna med tårarna sprutande. Det är här skillnaden ligger.

Jag kunde inte lyssna på musik. Som sagt, det har aldrig betytt särskilt mycket för mig, men ändå. Nästan varenda låt som hade en text var så fruktansvärt plågsam att höra -jag var tvungen att stänga av, eller gå ut från rummet eller var jag nu var. Lugna Favoriter var totalt bannlyst -och då är det ändå just sån musik jag tycker är bäst, och som tidigare alltid varit min tröst. Glada låtar -hemskt, för jag är inte glad och kommer aldrig bli det. Sorgsna låtar -ännu värre, jag är för ledsen för det. Hoppfulla låtar -vågar inte hoppas, det gör för ont. Det kom av sig själv, utan att jag ens tänkte på det; jag kom på mig själv redan innan han hade flyttat, under den där mellanperioden när vi fortfarande bodde ihop, med att byta radiokanal i bilen på morgonen när vi åkte till jobbet. Det var som att jag var tvungen att utestänga allt, allt, allt som kunde påminna mig eller få mig att tänka ett uns extra på vad som hänt. Eftersom jag hade kännt alla känslor med honom, kopplades alla känslor nu till sorg. Det gällde att inte känna alls, för allt annat gjorde ont. Det var som att det var rent fysiologiskt - precis som ett vattenavstötande material var jag totalt känsloavstötande.

Musiken var bara början.

Andra bloggar om: dagis, prinsen, högstadiet, kärlek, kärlekssorg, hybris, fejk, ledsen, musik, dansa, tondöv, radio, låtar, vattenavstötande

Varför, varför, VARFÖR?

2007-05-21T07:04:00.000Z

Det känns som att han inte har gjort någonting rätt i det här med att göra slut. Hur kunde det bli så fel? Hur kunde det bli så här? Vad är det egentligen han ville, vad är det egentligen han vill med det han har gjort?

Han gjorde mig till älskarinna. Jag, som var flickvännen, ingenting annat än den bästa, fantastiska, älskade flickvännen, gjorde han till sin älskarinna. Han tror att det var en triumf för mig, det i att han fortfarande ville ha mig, att jag kunde bräcka henne genom att han fortfarande åtrådde mig mer.

Jag bad aldrig om att bli det. För mig var han min. Min pojkvän. Min pojkvän, som väldigt förvirrande hade en flickvän. Som inte var jag. Det handlade aldrig om att vara bättre än henne, att det var en triumf att "vinna" honom tillbaka på nåt sätt. Hon existerade inte för mig. Jag kunde inte tänka på henne, och då menar jag verkligen att jag inte kunde tänka på henne. Det gjorde mig galen, för att överleva var jag tvungen att förtränga henne. Jag har aldrig kunnat säga hennes namn.

På inget sätt har jag njutit av situationen. För mig handlade det bara om att få ha en del av honom. Aldrig, aldrig, hade jag kunnat föreställa mig smärtan i att vara utan honom. Det var som att drunkna. I ångest. Varenda timme, varendu minut, varenda sekund. Det gav en nästan aldrig tid att återhämta sig. Jag trodde verkligen att livet var slut. Det är klart att jag tog varje chans att få en del av honom, möjligheten att i alla fall kunna låtsas att det aldrig hade hänt, att det var som vanligt igen.

Men varför ville han ha det av mig? Jag förstår att det var svårt för honom också. Jag förstår att han också hade känslor kvar. Men han valde, att samma dag som det är över, att bli tillsammans med en annan tjej. Det finns ingenting, INGENTING, i det jag kan acceptera eller förstå. Okej, jag kan förstå att han var rädd att vara själv. Svårt att säga nej. Men vad fan, EN DAG? Några timmar? Han har förklarat att det kändes som att lägga av sig en jättetung ryggsäck när han åkte ifrån mig den dagen, han kände sig så otroligt fri. Det gör det om än mer obegripligt att förstå varför det var så viktigt att ge sig in i ett nytt förhållande så snabbt -ett förhållande med en tjej som han inte var eller blev kär i förrän efter flera månader, en tjej som han senast kvällen innan har sagt att han aldrig skulle kunna bli tillsammans med, som han inte kommer bli tillsammans med. Bara det sjuka i att göra så; att bli tillsammans med en ny tjej samma dag man lämnar ett tre år långt förhållande, borde ha avskräckt honom. Det borde avskräckt honom från allt annat än hans livs stora kärlek, som han inte skulle ha råd att förlora. Att då veta att det inte är det, gör det hela än mer meningslöst och svårt att förstå.

Det gör mig fortfarande så förvirrad. Kommer jag någonsin att kunna förstå?

Andra bloggar om: älskarinna, flickvän, förtränga, åtrå, ångest, drunkna, ryggsäck, fri, förhållande, kärlek, sex, förvirrad

Det jävligaste

2007-05-17T14:29:00.000Z

Det är ett under att jag inte hatar honom. Jag kan bli sur på mig själv, för att jag inte kan få mig själv att tycka riktigt illa om honom alls.

Han gjorde det inte lätt för mig. Han har gjort så mycket, som är så elakt, på det sättet som är så svårt att förklara för någon som inte förstår. För det finns de som inte förstår -han till exempel.

Veckan innan vi skulle flytta isär, gjorde han två saker som skar så i hjärtat, och fortfarande skär, för det känns så överlagt elakt.

Han gick ut en gång och joggade, cirka två dagar innan han ska flytta. Jag hade försökt att få ut honom på promenader eller vad som helst under hela våren, men bara två gånger ville han följa med. Ena gången började han klaga över skoskav innan vi gått en kilometer, den andra gången bråkade vi precis hela vägen.

När jag kommer hem från jobbet, är det som att han direkt hoppar på mig, med en entusiasm jag sällan hade sett hos honom den sista tiden: "Jag ska ut och jogga!!!" Vad ska jag säga? "okej, gör det", så går jag ut och sätter mig och pratar i telefon. Han kommer ut, travar runt huset lite, "nu springer jag iväg då", jag sitter och försöker att inte bry mig. När han kommer tillbaka pratar jag fortfarande i telefon. "Fy fan vad skönt det var!!" säger han och liksom ställer sig framför mig, trots att jag är upptagen i luren. När han börjar stretcha, ungefär två meter ifrån mig, kan jag knappt hålla mig för skratt. Eller tårar.

Jag tror det var samma dag han frågar om jag känner till nån bra frisöt i närheten. Jag måste knipa ihop händerna och göra allt för att låta trevlig och låta bli att gnissla tänder, "Hur så?". "Nä, jag tänkte gå och klippa mig bara. Du vet". Under alla de år jag varit tillsammans med honom hade hand inte varit hos frisören en enda gång. När han kommer hem från frisören dagen efter ser det tack och lov inte alls lika bra ut som det brukar, men det är inte ens relevant i situationen. "Hon som klippte mig stötte på mig. Jag tror att hon kommer att ringa.".

RÄCKER det inte med att göra slut? RÄCKER det inte att se mig så ledsen som jag var, ständigt gråtande med panikattack som avlöste panikattack? Det värsta är, att det går inte att förklara hur ont sådana här saker gör för dem som inte vill förstå dem. De som förstår, gör de direkt, utan tvekan och utan att behöva ifrågasätta. Det är bara små exempel på något av det jävligaste man kan göra mot någon som redan är knäckt.

Andra bloggar om: hata, jogga, promenad, skoskav, stretcha, frisör, gråta, panikattack

Kåt av en kyrka

2007-05-16T09:31:00.000Z

Jag har absolut inget lokalsinne. Jag är extremt dålig på att hitta, förklara vägen för folk och helt enkelt veta var platser ligger, även om jag har varit där hundra gånger förut. Men ibland förvånar jag mig själv, och även andra.

Det är kontigt, egentligen, att jag är så dålig på att hitta. När jag åker bil, eller tåg, eller buss, registrerar jag allt utanför. Jag läser reklamskyltar, affärernas namn, registrerar parker och träd. Och kommer ihåg det -men jag kan inte förklara var det ligger eller hitta dit igen.

Jag ser inte heller något samband mellan platser, att vi nog kommer att åka igenom ett visst område påväg till ett annat. Däremot är jag duktig på geografi -namn på saker, att två platser ligger nära varandra och så vidare.

Igår åkte jag en buss påväg någonstans dit jag aldrig brukar åka. Jag pratar i telefon med en kompis om att det är så skönt att jag är stark nu, att jag börjar gå vidare med med liv och att han inte kan påverka mig längre. Bussen åker förbi en kyrka, och jag får en chock. Den kyrkan var en av de få platser jag alltid kände igen när vi åkte hem till hans föräldrar. Vid den kyrkan finns det en liten väg, där vi stannade en gång för att ha sex -vilket resulterade i en stor, konstig fläck i hans förlädrars nya bil som vi hade lånat.

Alltid när vi åkte förbi den där kyrkan, på den där vägen, blev jag kåt -det var oundvikligt. Och nu, precis när jag sitter och talar om för min vän, att han inte kan påverka mig längre, så blir jag det igen. Ironiskt...

Andra bloggar om: lokalsinne, hitta, bil, buss, kyrka, sex, kåt, geografi

Längtan efter längtan

2007-05-15T12:11:00.000Z

Det är en fruktansvärd känsla att verkligen sakna någon, på det sätt man gör när någon gör slut. När vi var tillsammans var vi alltid så fjantiga kring det här med att resa bort och vara ifrån varandra, det var alltid puss-puss hundra gånger och "kommer sakna dig" tusen gånger, även om vi bara skulle skiljas över dagen.. Första tiden, vill säga. Dock länge tycker jag, den mesta av tiden vi var tillsammans höll vi på så här. Två och ett halt år ungefär. Inte sista halvåret tror jag. Jag längtade efter det där härliga sättet vi hade haft att längta.

Det får en att börja undra vad det var som verkligen hände, just då. Vad var det som fick oss att sluta med det? Fick honom att sluta med det? Det var han som var den fjantigaste i det läget, inte för att han hade svårare än vad jag hade att vara ifrån varandra, bara för att han... jag vet inte. Älskade mig så mycket? Kanske. I vilket fall, trots att det kunde vara väldigt jobbigt att vara ifrån honom när vi var tillsammans är det inte ens jämförbart med hur jobbigt det är att vara ifrån någon som har gjort slut. Det är inte ens samma känsla.

När man är tillsammans har man rätt till den personen. Man har rätt att begära olika saker, även om man inte får sin vilja fram, man har rätt till att få kärlek. Några dagar efter det hade tagit slut var jag väldigt ledsen. Jag ville träffa honom, jag ville ha tröst. Han sa nej. Jag begärde att få träffa honom. Men jag hade ingen makt längre. Han sa fortfarande nej. Vad jag än sa, hur mycket jag än grät, befallde, hotade eller tvingade, så gick det inte. Det fanns ingenting jag kunde göra eller säga för att få min vilja fram, att få honom att ställa upp för mig, trösta mig. Det är en total känsla av maktlöshet som gör en helt galen.

Äntligen har jag lyckats bli fri från längtan. Varje dag, varje timme, varje minut (och då menar jag verkligen allvar) det första halvåret tänkte jag på honom, längtade efter honom. Sedan blev längtan vagare och vagare, tills jag äntligen har lyckats tvinga mig själv att inte längta alls. Tänk -jag kan gå en hel dag, en hel vecka utan att sakna honom!

Det gör att bakslagen blir svåra. Inte svåra-svåra som den fruktansvärda smärtan som fanns förut, men tragiska på något sätt. Att jag så gärna skulle velat ringa honom, skickat ett sms när jag var på en tråkig fest där jag kände mig malplacerad -det var precis såna tjejer där som vi hatade. Det finns ingen som kunde förstå det lika bra som han, och längtan att få bekräftelse och få höra hans röst blir nästan överväldigande.

Men då försöker jag tänka att det inte skulle vara samma sak längre. Att han faktiskt är tillsammans nu med en sådan tjej som jag trodde han var den enda som förstod att jag hatade. Tyvärr, så vet jag att det inte är sant. Det skulle fortfarande vara samma sak. Varför vet jag inte, och kan jag inte förstå. Det är därför jag måste låta bli. Även om jag längtar. Jag orkar inte vara den som längtar mest mer.

Andra bloggar om: längtan, saknad, puss, resa, fjantig, älska, begära, tvinga, bakslag

Förorättad

2007-05-10T11:28:00.000Z

Igår blev jag väldigt förolämpad. Jag träffade två kompisar som jag inte har träffat på flera år, och vi tog några glas vin tillsammans. Jag var ju självfallet "tvungen" att berätta om honom, och i stora drag vad som hade hänt. Senare under kvällen säger en av dem: "Vad snabbt du har kommit över honom. Jag menar, Marias/Annas/Saras förhållande tog slut för två år sen, och hon har fortfarande inte gått vidare.". Ja, det är jättekonstigt. Att jag tar det som en förolämpning, men det gjorde jag. Inte så att jag visade det självklart, men jag började nästan att föklara mig; "nej, men, alltså, jag.." och försökte övertyga dem om att det inte finns någon annan för mig än han heller, precis som den andra tjejen så nobelt känner efter så lång tid. Jag kan bara se möjligheten att det troligtvis någon gång i framtiden kanske kommer finnas det.. Men bara för att man försöker vara positiv är man visst så tuff och duktig för att man är ute "på marknaden" igen. Som att bara för att jag överhuvudtaget kan tänka mig att någon gång, möjligtvis, kanske i framtiden kommer att träffa någon annan letar efter en ny pojkvän.

Jag försökte förklara, att det är nog för att jag har varit så himla ledsen som det har gått snabbare för mig än henne´att "komma över" det, att jag hade en otrolig ångest som måste, liksom, komprimerat det på nåt vis. "Nähä, hon var inlagd på psyket en tid alltså", inte det heller. Varför fick jag den känslan att det var fel på mig, att jag kände mig förorättad? Antagligen för att HAN har tyckt och rätt ut sagt från kanske en vecka efter allt hände, att "fan, är det inte dags att du släpper det här och går vidare", "du ska älta allt, gå vidare" och så vidare. Och så visar det sig att jag egentligen, om man jämför med den där hennes kompis då, inte alls har varit den mest patetiska människan i världshistorien för att jag har hållit fast vid mina känslor för honom så länge. Skumt.

Andra bloggar om: förorättad, vin, förhållande, gå vidare, marknaden, pojkvän

Ensam är stark?

2007-05-09T13:05:00.000Z

Är kärlek bara en vana som man kan vänja sig av vid? När jag blev tillsammans med honom, var tillsammans med honom, tänkte jag ibland på alla ensamma studer jag hade haft innan. Alla ensamma nätter, att alltid vara själv. Hur stod jag ut? tänkte jag, och tyckte synd om mitt jag innan jag träffat honom och alla andra människor som inte har en pojkvän. Nu har jag vant mig igen. Det känns lite jobbigt det där, med att man ska sova med någon igen. Aldrig vara ensam.

Ärligt talat var jag i praktiken mer ensam när jag var tillsammans med honom än vad jag har varit både före och efter vårt förhållande. Jag umgicks mer och mer bara med honom, och det var inte ofta vi gjorde saker tillsammans. Till slut hade det gått så långt att jag bönföll honom om att, kan vi inte i alla fall se en film tillsammans? Här hemma? Och att du inte går och gör något annat under tiden? Vi kunde sitta bredvid varandra , några meter ifrån varandra men göra helt olika saker. Självklart ska man kunna göra det -men inte jämt. Inte att det går så långt att man känner sig helt ensam, fast ens partner är i rummet bredvid.

Nu kanske jag sover helt ensam, utan undantag. Men jag
är inte ensam. Om jag inte är ute och fikar med någon, är på ett möte, eller tar ett glas vin med någon, så pratar jag i telefon. Eller njuter av ensamheten, för att jag både får och ger så mycket av de människor jag träffar. Det är hela tiden spännande och oförutsägbart; ingen som har hunnit tröttna på mig ännu, ingen som jag riktigt vet hur han eller hon reagerar om jag säger en viss sak. Man får helt enkelt inte den relationen med sina vänner som man får med sin partner -om man inte är väldigt, väldigt nära förstås. Men jag gillar att ha många ytliga vänner (vid sidan av de bättre), bekanta -det är nästan alltid trevligt och kul att träffa sådana - riktiga otrevligheter pratar man bara om med folk som man känner bäst. Jag tycker om att inte behöva vara ensam. Jag har inte kännt mig så här "o-ensam" på flera år.

Jag var nog som mest ensam när jag var med honom. Det skulle jag aldrig ha trott förrän jag precis nu när jag skrev det. Tänk så lustigt..

Andra bloggar om: ensam, tv, film, sova, förhållande, fika

Förjävligt

2007-05-08T08:49:00.000Z

Hur kunde det vara så lätt att få honom att vara otrogen? Hur kan det vara så lätt? Han skulle avsky att jag säger så. Men det är ju sant.

Inte för att det är någon planerad hämndåtgärd från min sida, att jag vill att han ska vara otrogen. För det gör jag inte. Jag önskar snarare att han hade träffat en tjej som jag verkligen och märkte och kände att han var kär i, och som han inte under någon omständighet skulle vara otrogen mot. Det skulle på ett sätt varit så mycket lättare att acceptera det då. Framförallt skulle jag vetat att han skulle få det bra med henne, varit lycklig. Att det var äkta. Vare sig han är lycklig nu eller inte, så spelar det ingen roll -det är falskt. Det är lögn. Inte lyckan i sig, men vad den bygger på. Det är så fruktansvärt synd om henne. Jag vill inte tänka det, på ett sätt tycker jag att den slynan bara får vad hon förtjänar. Men jag är även kvinna. En kvinna som känner mig bedragen.

Om jag skulle fått veta att han hade varit otrogen under det där första, underbara året när man är så nykära och hela världen ligger framför en, då vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Med tanke på vad jag har varit beredd att göra bara i det läget jag varit nu, menar jag. Jag vet hur han är. Hur ärlig han är. Jag kan inte ens säga "hur ärlig han verkar", eftersom jag fortfarande inte kan tro att han faktiskt inte är det. Jag vet, det är bisarrt. Det är så konstigt. I vilket fall, det är mer än vad någon ska behöva utstå. När jag har fått veta saker som han har undanhållit för mig, och efter den här sjuka situationen, så har jag kännt mig så lurad. Varför gav han mig inte chansen att välja? Jag har rätt att få veta vem det egentligen är jag lägger min tid, kraft och kärlek på. Man måste kunna lita på det, annars finns det inget man kan lita på. Jag förstår inte, förstår inte, förstår inte att det är så många som är otrogna hela tiden, i åratal, mot sina partners. Ett snedsteg, hemskt, men javisst, kan hända alla. Men inte den här planerade otroheten, att man bedrar sin partner dag ut och dag in vare sig man träffar sin älskare eller inte. Man bedrar henne på det sättet att man inte är ärlig.

Alla borde få ha rätt att välja själv. Man tror att man automatiskt får den rätten när man litar på någon, älskar någon. Det är förjävligt att det inte är så.

Andra bloggar om: otrogen, otrohet, hämnd, bedragen, kär, lycklig, ärlig, snedsteg

Jag vill vara en naken balettdansös igen

2007-05-07T07:03:00.000Z

Det är vissa saker som gör att det är så otroligt svårt att hålla sig borta från honom. Gånger när det bara kliar i fingrarna, "jag MÅSTE berätta det här för honom!". Som att det inte blir lika speciellt/glädjande/irriterande om jag inte får berätta det för honom. Det räcker inte heller att använda ett substitut, att berätta det för någon annan. I vissa fall kan det vara rent förödande -det, som jag har vetat skulle få den där perfekta reaktionen jag vill ha från honom, blir förstört för att substitutet säger "fel". Gör så att det inte alls blev så speciellt som jag ville att det skulle bli -eller som det är, för mig.

Det är det här jag är mest orolig för. Kommer jag aldrig kunna dela sånt här med någon igen? Jag saknar hur han ser ut när jag berättar något, hur han låter, och de där små, små sakerna. Kommer jag någonsin mer att få uppleva att ha en pojkvän som alltid blir hård när han är med mig? Som får den där härligt tjuriga minen när han vet att han har fel? Som jag kan leka balettdansös naken inför? Som jag vet aldrig säger de där sakerna som, tyvärr, får mig att, jag vet inte, se ner på är absolut fel ord, men.. ex "Ja, den där gaudiska knuten, ja" (ska självklart vara Gordiska). Jag vill helt enkelt inte ha en pojkvän som säger sånt. Jag vill ha en pojkvän som ger mig den där blicken i samförstånd och ler lite, för finkänslig för att säga något (finkänslig lägger jag till som önskemål, för det var tyvärr inte han).

Jag menar, tänk om jag träffar någon som har problem med erektionen istället? Efter honom tror jag inte jag skulle klara av det. Jag menar, det var den största bekräftelsen jag kunde få på hur, hmm, kåt jag gjorde honom, och jag älskade det. Men jag kanske måste inse att han bara är en sexgalning som reagerar likadant på alla. Att det kanske inte hade med mig att göra.

Har han skapat vanor hos mig som kommer göra det omöjligt för mig att hitta någon som når upp till mina krav?

Andra bloggar om: naken, balettdansös, balett, substitut, pojkvän, gordiska knuten, erektion, kåt, sexgalning, sex

Lurad på konfekten

2007-05-06T14:08:00.000Z

Det är jobbigt att tänka på att han har ett helt nytt liv nu. Det är så mycket jag undrar över, som jag så gärna vill veta men absolut inte vill veta ändå.

Tycker de om samma TV-program? Kollar de mycket på TV? Gör de saker tillsammans, sånt som vi aldrig gjorde? Är han fortfarande trött hela tiden och sover bort helger och kvällar? Om inte, varför? Vad var det som var så fel med oss? Vad var det som gjorde att han hellre offrade oss, vårat förhållande, än att ibland bjuda lite på sig själv och hitta på något tillsammans med mig? Vad är det som gör det så mycket mer värt att göra det med henne istället?

Han säger att han har lärt sig, att det är därför han är annorlunda med henne. Det är så svårt att förstå ändå. Jag tyckte jag gjorde allt för att få honom att förstå hur det sårade mig att han inte ville träffa mina vänner och min familj. Och sedan, bara från den ena dagen till den andra har han ändrat sig, har han lärt sig det. Med en annan.

Det får mig att känna, att jag inte betydde lika mycket för honom som hon gör. Henne försöker han med. Varför, när han inte försökte med mig? Så mycket han sa att han älskade mig, ville leva med mig. Han var inte ens kär i henne den första tiden. Det känns så jävla orättvis, han var inte ens kär i henne, men ändå gör han allt det för henne som kunde räddat vårat förhållande. Jag tänkte ofta; jag gör
vad som helst om han bara börjar försöka, bara lite, någonting. Det är det som är så lustigt. Jag fick min bön besvarad. Men jag skulle uteslutit det där "vad som helst" ur den.

Andra bloggar om: TV, liv, offrade, vänner, familj, försöka, förhållande, bön

Vad gör dig lycklig?

2007-05-04T07:14:00.000Z

Igår frågade någon mig vad som gör mig lycklig. Ska det verkligen vara en fråga som är så svår att svara på som det blev för mig? Lycklig.. Det innebär mycket för mig. Det är inte bara att vara glad, eller tillfreds. Det är att vara... lycklig.

Den första tanken som kom upp, och det är det som gjorde det så dumt alltihop, var han. När jag tänkte på vad som gör mig lycklig tänkte jag på honom. Det är det enda jag kunde koppla ihop med lycka. Därför var jag ju tvungen att komma fram till att jag tydligen aldrig har varit lycklig, eftersom det var en lögn alltsammans. Att det bara har varit ett bedrägeri. Men det kan man ju inte säga, att man aldrig har varit lycklig? Jag är inte en trist person, jag vill inte uppfattas som deprimerande, negativ. Det är här på "En dag blir jag glad" som jag får utlopp för den sidan. Men kan det verkligen vara så, att jag aldrig har varit lycklig? Det var en äkta rädsla som kom över mig. Har jag slösat bort mitt liv? Tankarna återgick till honom. Hur kan jag tänka på honom när jag tänker på lycka? Hur kan jag tänka att jag var lycklig när jag var med honom? Det är förbjudna tankar. Förbjudna för att de gör så ont. Är för förvirrande. För, visst, jag var lycklig. Men det tog ju slut? Så det kan väl inte ha varit på riktigt? Även om det var det är det ju hemskt, då blir det så lätt att förlora lyckan. Då vill jag inte ha den. Priset är för högt, förlusten är för stor.

Det var jobbigt att förstå. Att jag var lycklig med honom. Så lycklig som jag aldrig har varit. På många sätt. På andra inte. Det fanns även sorg, frustration och ilska. De sidor som tog över, och de sidor som jag vill ska ta över nu, för att det ska bli lättare att gå vidare. Men jag måste nog acceptera det. På samma sätt som han kunde göra mig så fruktansvärt ledsen, förtvivlad och arg kunde han göra mig otroligt, fantastiskt lycklig. Han gör mig fortfarande ledsen och arg. Han gör mig fortfarande lycklig. Det är därför jag måste gå vidare.

Andra bloggar om: lycklig, lycka, glad, bedrägeri, förvirrad, arg, gå vidare

"Alla lever vi vårt liv bara en gång; om vi är ärliga så räcker det." Greta Garbo

2007-05-02T11:29:00.000Z

Han sa alltid att jag inte skulle vara så snäll. Ha mer respekt för mig själv och vad jag är värd. Inte låta folk trampa på mig. Det är så konstigt. Han var den tryggaste punkten. Han var den som sa att jag inte skulle ta skit. Som fördömde tidigare killar jag träffat, vänner som varit elaka. Och så blev han själv värst av dem alla.

Förstår han det? Jag tror inte det. Det kan i och för sig synas otroligt att man inte kan förstå hur mycket man sårar någon, hur mycket man förnedrar den personen, när man har betett sig som han gör och har gjort. Han har gett mig hopp för att själv kunna få bekräftelse. Han har bedragit sin nya flickvän för att det hans behov av denna bekräftelse är starkare än något annat. Han har gjort mig till en älskarinna, jag som var flickvännen. Han har älskat med mig, trots att han har vetat hur mycket det har sårat mig. Det är klart att jag ville. Det är klart att jag säger att det inte är nån fara, att jag fixar det. Jag ville ju ha honom, allt jag kunde få. Men varför, varför, varför sa du inte att det var nog när du såg mina tårar? Du VISSTE. Du visste hur ont det gjorde, du vet varför jag försökte övertala dig att allt var bra, med vilka ursäkter jag än hade. Men du hade sex med mig, trots att jag grät. Trots att du visste att det enda jag ville var att ha dig tillbaka. Jag hade ett val, så jag kan inte klandra honom. Det som styrde mig var desperationen i att få honom, att han skulle vara min igen. Men vad var det som styrde honom?

Det kanske är konstigt att jag inte känner något hämndbegär, och har aldrig haft tanken på att förstöra hans nya liv genom att avslöja honom för henne (eller, hmm, jag ljuger, självklart har jag haft tanken, fantasin, men jag skulle aldrig göra det. Aldrig.). Så är det bara. Är anledningen till att han inte tror mig att han själv skulle gjort det om situationen hade varit omvänd? Ja, antagligen.

Ibland tror jag att han kan säga vad som helst för att få sin vilja igenom. Jag har alltid trott, eftersom jag styrs av känslor själv, att det finns känslor bakom honom också. Men ofta tvivlar jag. Oftare och oftare blir jag rätt så säker på att det är så. Han vet inte vad han ska säga, så han säger det han tror att man vill höra. Jag har så många gånger önskat att han skulle kunna säga det han känner, vad det än är. Hur ledsen det än skulle göra mig. Hur annorlunda jag än tycker. "Du blir bara sur, det blir bara bråk då" är det som håller honom tillbaka. Han förstod aldrig, att det var för att han inte kunde vara ärlig som det blev som det blev. Självklart att jag skulle blivit ledsen om han sa någonting som han tyckte, som jag skulle uppfattat som sårande. Men då skulle vi fått chansen att reda ut det. Det han inte förstod, var att alla halvsanningar, lögner och allt han undanhöll ändå fanns där. Det fanns där, utan att jag kunde sätta fingret på det, och det var det som gjorde mig frustrerad, sur och ledsen. Även om "sanningen", vad det nu är, aldrig kommer fram, så finns den där. Alla lögner och all oärlighet låg mellan oss som en mur och växte sig högre och högre, tills det inte ens gick att klättra över den längre. Lögner, det är nästan fel ord, det låter så stort, det var antagligen bara småsaker det handlade om -att han inte vågade säga riktigt vad han tyckte, kände och ville. Men det blev enormt stort.

Om han bara hade vågat vara ärlig. Vara sig själv. Det skulle ha kunnat vara så annorlunda då.

Andra bloggar om: ärlig, ärlighet, Greta Garbo, bekräftelse, älskarinna, hämnd, sanning, lögn, lögner

Den där droppen

2007-05-02T08:47:00.000Z

Ibland har man fått nog. Min mamma har alltid pratat om "den där droppen". Den som får bägaren att rinna över.

Jag har trott att min bägare är oändlig. Att den inte kan bli full. Det verkar som att jag kan ta vad som helst utan att det blir för mycket. Det har bara hänt en gång att det blev en droppe för mycket, en kompis som jag helt bröt kontakten med, väldigt slutgiltigt. Jag lämnade henne i Grekland (självklart inte utan att bönfalla henne att följa med samt lämnade ett avskedsbrev där jag tog på mig all skuld). Det hade krävts att jag var helt nedbruten. Jag hade ingen livslust kvar. Eller jo, förresten, det måste jag ha haft, för det var därför jag gjorde det. För att ge mig en chans att leva. Det är sjukt egentligen. Det är som att man måste förnedras gång på gång, gå på nit efter nit, se löfte efter löfte att brytas och bli besviken om och om igen, tills man är fullständigt nedbruten, innan man verkligen kan göra sig fri. Borde det inte vara ännu mer omöjligt i det läget? Vad är det som gör att man måste befinna sig på botten innan man kan ta steget att klättra mot toppen?

Andra bloggar om: droppe, bägare, Grekland, botten, förnedra, förnedring

En obekväm sanning

2007-05-01T13:29:00.000Z

Ja, vad ska man göra? Jag har väldigt livlig fantasi, men inte ens i mina vildaste drömmar var det här scenariot en möjlighet. Det var så löjligt, tyckte jag, att förlova sig bara så där, och sen tar det slut. Jag ville, att den dagen jag gör det, så ska det hålla för alltid (det vill väl i och för sig alla, men jag menar att jag inte tog så lättvindigt på det). Och det var därför jag gjorde det. Jag visste att det skulle hålla för alltid. Det fanns inget tvivel om det. Visst hade jag tvivel; är han verkligen den rätta för mig? Undrar om man någonsin kan veta helt säkert. Det enda jag var säker på, var att ja. Jag tänker leva med den här mannen resten av mitt liv. Även om tvivel uppstår, även om jag ibland undrar om det var rätt, så ska jag vara med honom. Det är det det betyder för mig att lova mig själv till en annan så som vi gjorde -att hålla löftet. Annars finns det ju ingen mening med att ge det, liksom?

Om någon hade sagt, att 1:a maj, på er förlovningsdag om fyra år, kommer han att vara tillsammans med en annan och be dig låtsas om som om du inte känner honom om du skulle stöta på honom, skulle jag bara skrattat. Om jag hade haft pengar att satsa skulle jag sattit allt på att det överhuvudtaget inte är en möjlighet, och den som skulle satsat mot skulle haft ett sånt där riktigt drömodds, så att man blir multimiljonär bara om man ens satsar en krona. Ingen som kände oss som ett par skulle heller ha trott att det var möjligt.

Han är så jävla rädd. Rädd och feg. Det är tråkigt, nu när han ändå har brutit sig loss från vårt förhållande, att han inte kan bli den man han alltid ville vara. Den han ofta trodde att han var. Han blev riktigt chockad den gången jag sa att jag tyckte att han var dålig på att ta ansvar: "men det är ju jag -jag är ansvar, det är min starkaste sida, det är så jag ser mig själv och uppfattas" tyckte han. Jag blev ärligt talat chockad. Jag tror att jag aldrig har känt en människa som är så sålig på att ta tag i saker, göra saker han har lovat, komma ihåg viktiga saker, osv. som han var. Det var en ond cirkel; om jag bad honom tyckte han att jag tjatade, men det hände ju ingenting! Om jag slutade tjata tog det ett halvår att sätta upp en tavla (ja, jag testade). Om jag tjatade tog det fem månader, så jag förstår i och för sig hans poäng; det skulle varit bättre om jag hade låtit bli.

Och nu kan han inte heller ta ansvar över sitt tidigare liv. Han kan inte låta sin nya flickvän veta att han har kontakt med sitt ex, vars säng han gick ifrån direkt till hennes, som han var förlovad med och tillsammans med i tre år. Får hon inte existera längre? Jag, får jag inte existera längre? För att det känns obekvämt? Ja, sånt är livet. Det konstiga är, att han är så jävla rädd för att hon ska få veta att han har varit otrogen, att han verkar kunna behandla mig hur som helst i sin iver att dölja det för henne. Men är inte jag det största hotet? Jag menar, jävlas inte med ett bittert ex. Tills slut får man ta ansvar för sina handlingar. Det är en obekväm sanning.

Andra bloggar om: En obekväm sanning, otrogen, sex, förlovning, fantasier, bitter, odds, rädd, ansvar, första maj

Grattis på förlovningsdagen, älskling

2007-04-30T18:12:00.000Z

För exakt fyra år sedan på Valborgsmässoafton förberedde jag för vår förlovningsfrukost. Vi skulle förlova oss den 1:a maj, för då skulle vi veta att vi alltid var lediga den dagen.

Fyra år senare ber han mig att låtsas om som om vi inte känner varandra om jag skulle stöta ihop med honom och hans nya flickvän på Valborgsfirandet.

Grattis på förlovningsdagen, älskling.

Andra bloggar om: Valborg, Valborgsmässoafton, Valborgsfirande, 1:a maj, första maj, förlovning

Snälla, svara

2007-04-30T07:26:00.000Z

Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom helt och fullt, jag vet hur han tänker, känner och fungerar. Men jag hade väldigt fel, uppenbarligen. Efter allt hände är han som ett stort mysterium för mig. Ett olösligt mysterium, som kan kännas lika omöjligt att lösa som "hur stort är universum", och man blir lika knäpp och frustrerad i oändligheten över det hela när man verkligen börjar fundera över det.

Jag skulle kunna ställa samma frågor om och om igen (vilket jag också har gjort) utan att få svar: Hur? Varför? "Hur kunde du göra så här mot mig?" och "Varför gjorde du så här mot mig?". Mot oss. De är frågorna som har hängt kvar. Som jag inte kommer över. Som jag tror är den största anledningen till att jag fortfarande låter honom vara en del av mitt liv. Det värsta med det här är, att frågorna i det innehåll de söker ändras och formas så länge han är det; "Hur kan du göra så här mot mig?" och "Varför gör du så här mot mig?". Mot dig själv. Mot henne.

Hur jag än försöker så kan jag inte förstå. Varför har han sex med mig? Han är livrädd för att nån ska få veta. Ibland erkänner han det knappt för sig själv, att det har hänt. Han säger att han älskar henne. Vill vara med henne. Aldrig vara med mig igen. Det är bara bra sex. Det är omtumlande att få den förklaringen. För det betyder att jag har levt i tre år med någon som jag trodde att jag kände utan och innan, men som är någon helt annan. Någon radikalt annan. Någon som jag faktiskt inte ens vill ha.

Andra bloggar om: sex, otrohet, varför, älska, universum

Förvirring

2007-04-25T16:38:00.002Z

Ibland vill jag bara skrika DRAA ÅÅT HELVEEEETE! och ta det sista steget till att bli självständig igen. Jag är en patetisk människa och hatar mig själv för att han kan styra mig så. Varför kan jag inte hata honom för att han styr mig? Hur kan jag förnedra mig själv på det här sättet? Hur kan han låta mig förnedra mig på det här sättet? VAD FAN ÄR DU UTE EFTER EGENTLIGEN? Har du inte gjort mig illa nog? Förstår du ingenting, ingenting i vad jag känner? Är du verkligen helt iskall, har du alltid varit så här?

Andra bloggar om: helvete, hata, självständig, förnedra

En bra dag

2007-04-25T16:38:00.001Z

Det kan tyckas som det var olidligt att leva med honom. Det är helt fel. Man kan tro, när jag berättar om allt, att han är en hemsk människa. Det är fel, så fel, så fel, så fel. Han är världens underbaraste. Det finns ingen som kan ge sån uppskattning och kärlek som han. Trots det jag har skrivit, kände jag mig alltid så älskad av honom. Gränslöst uppskattad. Han fick mig verkligen att tro, inte att jag verkligen var den vackraste kvinnan i världen, men att han verkligen tyckte det.

Det finns saker som bara han förstår. Det finns saker bara han skrattar åt. Det finns så mycket som bara är bäst att prata med honom om, för det finns ingen annan som ger lika goda råd eller tar det på exakt det sätt jag vill. Jag har aldrig träffat någon som jag är på så samma våglängd som. Trots att vi är så olika. Alltid, när jag hade varit ifrån honom, även om det bara var några timmar, kunde jag inte låta bli att le när jag träffade honom. Speciellt om vi sågs ute på stan, och han kom gående emot mig eller stod och väntade på mig någonstans. När jag fick syn på honom... Jag var så stolt. Han var min. Han älskade mig. Och rädd -hur kan han älska mig? Men den känslan försvann mer och mer, desto mer vi växte ihop, desto mer bekräftelse och föräkringar på att jag var den enda jag fick. Han var något djupare än min pojkvän, min älskade. Han var min familj. Han var mer än min familj -om jag hade varit tvungen att satsa pengar på att någon skulle lämna mig, skulle det varit min familj före honom. Ibland undrade jag om det var nåt sjukt med det, eftersom jag kände sånt band till honom -ser jag honom mer som en bror? undrade jag ibland.

Nej.. inte med det sexet vi hade.. alltid hade.. det enda som var fantastiskt och bra under hela vårat förhållande. Sexet som vi inte kunde sluta med. Sexet som fick honom att bli det han själv föraktar hos andra mest av allt. Otrogen.

Andra bloggar om: kärlek, älskad, sex, familj, otrogen,

Att dejta

2007-04-23T09:28:00.000Z

Lika stor behov som jag hade att hela tiden prata med någon -jag hade en telefonräkning på över 2000 kr första månaden- lika omöjligt var det med fysisk kontakt. Är det.

Våra första bråk. Våra värsta bråk. Det som aldrig kunde glömmas, det som kanske är fröet till att han gjorde som han gjorde och lämnade mig. Jag skäms över det, både vad det handlade om och att det handlade om. Att jag har haft sex med 20 personer. Inte en enda pojkvän, förrän han. Jag var ärlig, jag berättade det när han frågade, i början av vårat förhållande. Han har berättat att han tänkte göra slut. Det finns ingenting jag har ångrat mer. Som jag önskar att jag kunde ta tillbaka. Men det går inte. Det som han hatade mest hos mig kunde jag inte göra någonting åt, aldrig, hur jag än försökte. Om han hade hatat min vikt hade jag kunnat banta. Om han hade hatat mitt hår kunde jag ha klippt det. För fan, om han hade hatat min familj kunde jag ha brutit med dem. Valet fanns att göra. Men jag skulle aldrig kunna göra något åt det här. Han ville inte ens ha en förklaring, om det nu ens måste finnas en sådan. Det finns inga förklaringar som skulle vara tillräckliga, menade han. Det gör det kanske inte. När jag försökte ändå, förstod han inte, tyckte inte det var tillräckligt. Han ville aldrig veta vad det kunde vara som hade fått mig att göra så, han ville bara döma mig. Jag kände sån maktlöshet. Kände mig äcklig, smutsig, ovärdig honom. För det var så en del av honom såg mig, annars hade han lyssnat. Och jag kunde inte göra något åt det.

Jag har alltid haft svårt med fysisk kontakt, det tror man kanske inte. Väldigt, väldigt svårt ibland, ofta när jag blir ledsen. Jag måste ibland knipa ihop nävarna och koncentrera mig för att inte hoppa till när någon tar på mig. Samtidigt så är en del av mig så tom, och skriker efter det. Allt det försvann med honom -jag var så bekväm och ville alltid känna någon del av honom intill mig. Och jag var trygg i att veta att jag alltid skulle ha det, att jag kunde tillåta mig att bli beroende av det. Det gjorde det väldigt svårt när han inte ville sova med mig längre.

Han sa att jag skulle träffa någon ny före han gjorde det. Med tanke på min "historia". Fy fan vad ont det gjorde. Fy fan vad fel han hade. Jag visste att han skulle ha fel. Han har fel om mig. Jag har ljugit för honom. Eller egentligen inte, han har nog tagit det för givet. Jag träffade en man strax efter det tagit slut, en man som tyckte om mig. Vi träffades då och då några månader, han var snäll, alldeles för snäll. Han fick aldrig kyssa mig. Han var kär i mig, vi var nästan tillsammans. Efter några gånger fick han hålla mig i handen. Han nöjde sig. Frågade inte. Förstod. Sista gången jag träffade honom, kysste han mig på munnen. En pryd, viktoriansk kyss utan tunga men med så mycket bakomliggande åtrå. När jag åkte hem den kvällen brast det igen. Jag bara satt på trottoaren, kunde inte gå ett steg till. Jag grät och grät och grät och grät, och det kändes som jag aldrig skulle kunna sluta. Jag ville ringa honom, mitt ex, och be om ursäkt, jag menade det inte, jag älskar dig, älskar dig, förlåt. Samtidigt som jag visste hur lätt det hade varit för honom, hur han samma dag han kysste mig farväl kysste henne, och säkerligen njöt av det också. Mer än han njutit med mig. Till slut kom mamma och hämtade mig med bilen. Någon hade kännt igen mig och ringt henne.

Under hela vårt förhållande såg jag aldrig till någon annan. Jag flirtade inte, dansade inte med andra, uppmuntrade inte någon, var helt och hållet hans egen, trogna flickvän. Han gjorde det däremot. Jag förlorade flera vänner, för att de blev kära i honom. Han gjorde det inte ens diskret. Han gick över gränsen, men var aldrig otrogen. Otrohet var det värsta han visste -han kunde stäng av teven om det handlade om otrohet. Men han vägrade sluta flirta. Till slut lämnade han mig, och blev tillsammans med en tjej som han hade jobbat med under ett år. Som varit intresserad av honom från första början. Som han, som med alla andra, uppmuntrat från första början. Men åh nej, han är oantastlig, han gjorde inget fel, för det var ju slut mellan oss när det väl hände något. Det är jag som är horan. Och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det.

Andra bloggar om: dejta, sex, bråk, göra slut, flirta, dansa, uppmuntra, hora

"Om snöret inte håller..."

2007-04-20T11:27:00.000Z

Det skulle varit så mycket skönare om han hade varit elak. Jag ville hata honom, jag vill hata honom. Vad kan man annat göra när någon behandlar en på det sättet som han gjorde? Men han vägrar. Jag är fortfarande världens underbaraste. Världens finaste, snällaste, vackraste, sexigaste. Den som känner honom bäst. Den enda han kan prata med. Den enda han kan lita på.

Det går inte att få höra sådana saker när man är i det läget jag var i. Eller någonsin. För varje sån sak han säger, tänds ett hopp. Samtidigt som det skär i hjärtat. För det är ju inte så. Om det vore så skulle han vara med mig nu. Om det inte finns något negativt han kan säga, om det inte är någonting med mig han tycker är fel eller dåligt, så skulle han inte blivit tillsammans med någon annan. Ja, han kunde ha lämnat mig. Gjort slut ett tag. Men att samma dag som han lämnar vårt hem inleda ett nytt förhållande -nej, det går inte om han känner så för mig. Bara i den minsta lilla känsla skulle tillräcklig respekt ligga för att det skulle bli fysiskt omöjligt att ens uppskatta någon annan samma dag som ett treårigt förhållande är över. Och att bara byta ut mig mot henne. Ut med en, in med en annan.

"Om snöret inte håller, är det bara att försöka med ett annat snöre.". Nej. Jag knyter hellre ihop det och försöker igen.

Andra bloggar om: elak, snöre, lita på, sexig, respekt, byta ut, försöka igen

Det var inte jag, det var hon

2007-04-19T10:48:00.000Z

I den ångest, sorg , förvirring och overklighet jag befann mig i hände det enda som kan göra saken ännu mer outhärdlig. Han var som vanligt. Ja, han var precis som vanligt.

Vi träffades för att prata om det, en ganska spontan träff för jag ville egentligen inte (självklart ville jag, herrugug, det enda jag ville överhuvudtaget var att träffa honom, sätta igång att skaffa massa barn som skulle göra att han aldrig kunde lämna mig helt och hållet och sen aldrig släppa honom utanför huset igen. Jag som aldrig har velat ha barn.). Att se honom komma gående med ett leende på läpparna var helt ofattbart. Han försökte charma mig! Han var precis som vanligt, samma rörelser, samma kroppsspråk, ingen skam syntes någonstans. Han försökte bagatellisera det; "det är sånt som händer", bortförklara det -för ingenting någonson kan ju vara hans fel; "det var inte jag, det var hon" (ja, jag vet -herrugud, män). Det värsta i allt det här var att allt var som vanligt, förutom den situationen vi hade hamnat i. Det värsta av allt, något som ändrade hela min livsbild, något som tog de senaste tre åren, mitt hopp, min verklighet ifrån mig var att han såg på mig på samma sätt. Den blicken som jag trodde betydde att han älskade mig. Den blicken som hade fått mig att känna mig mer speciell, mer uppskattad och mer älskad än någon annnan i hela världen. Den fanns kvar. VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? Vad har hänt med min man? Min älskling? Så sent som för några veckor sedan sa han att han älskade mig mer än någonting annat och att han för sitt liv inte skulle kunna leva utan mig. Han skulle aldrig kunna träffa någon annan, han fick det att låta nästan bisarrt. Nu var det "sånt som händer". Något som man måste acceptera. Jag reagerade för starkt, menade han. Starkt? Är det här starkt? Har han fått minnesförlust? Blivit kidnappad och ersatt med en utomjording? Jag skulle kunna mörda någon, jag skulle kunna göra vad som helst, och han tycker att jag reagerade för starkt när det enda jag ville var att få ett svar. Varför?

I alla jobbiga stunder, när jag hade undrat hur han kunde göra si eller så om han verkligen älskade mig, fanns det bara en sak jag kunde lita på, och det var den där blicken. Kärleken i hans ögon. När han då sitter och säger, med den där blicken, att han har ett nytt förhållande, raserades mitt liv. Allt jag har trott på de senaste åren. Allt jag skulle kunnat ta med mig genom livet. Allt positivt, all styrka, kärlek och bekräftelse jag fått av honom. Det förvandlades till skit, för det kan aldrig ha varit sant. Inte om hans ögon fortfarande säger att han älskar mig.

Andra bloggar om: ångest, sorg, förvirring, skam, utomjording, blickar, kidnappad

2007-04-18T12:19:00.000Z

Han levde vidare. Han åkte från mig och vårt liv till jobbet på morgonen. Och hem med henne och ett nytt liv på kvällen när han slutade.

Smärta

2007-04-17T07:51:00.000Z

Det går inte att förklara känslan. Det går inte att tänka känslan. Det var överväldigande. Det gjorde så fruktansvärt ont att det inte finns ord för det. Så ont att man blir galen.

Jag vet exakt när jag fick veta det. Det var på kvällen exakt tio dagar efter att han flyttat. Dagen efetr var första dagen på mitt nya jobb. Mitt nya liv. Det blev nästan symboliskt. Det startade på det värsta, grymmaste sätt man kan tänka sig. Jag tog det inte bra. Jag tog det förskräckligt dåligt. Vad gör man med en smärta som inte kan försvinna? Människor säger att det är en psykisk smärta -det är inte sant. Den var fysisk, det gjorde ont, så ont, överallt. Och när det då även gör ont i tankarna, i själen, hjärtat, medvetandet, vad det nu är - så är det olidligt. Jag ville dö. Varför gjorde jag inte det? Jag vet inte. Det känns som att jag gick, flera månader, och bara ville vara död. Fantiserade om hur. Men jag gjorde inget. Den enda klyschan som verkligen stämde in på mig var att det sista man förlorar är hoppet. Utan hoppet skulle jag vara död. Det skulle varit skönt. Varje dag, varje timme, varje minut fanns det ett skrik inom mig. Ibland gick jag med munnen öppen för att det var så nära att komma ut. Jag kände mig verkligen galen. Jag grät på bussen. På tåget. På tunnelbanan. På jobbet, toaletten, lunchstället. Efter ett tag kom jag på mig själv att röra på läpparna när jag var ensam, som att jag pratade med mig själv. Jag var så spänd att jag fick problem med käkarna och hade hemska drömmar om att tänderna ramlade av för att jag knep ihop dem så hårt. Jag kunde inte slappna av i munnen, tänderna skavde mot varandra så att det gjorde ont. Det var som att det hade låst sig. De första dagarna kände jag mig, konstigt nog, mycket längre än mig själv. Det var som att axlarna satt mycket högre upp och som att benen inte gick att räta ut. Jag kunde inte äta för jag kunde inte tugga för att munnen inte ville vara med. Hela min kropp gjorde motsånd. Mot vad? Hur kan det bli så?

Smärtan försvann inte. Den var bara ständig.

Andra bloggar om: smärta, galen, flytta, död, hopp, gråta, motstånd

Min pojkväns flickvän

2007-04-16T11:05:00.000Z

Jag har dragit mig länge för att börja skriva om just det här. Ibland undrar jag om det alltid kommer att kännas så här, om det aldrig kommer att riktigt gå över. Att tala om det, ens tänka på det, gör det verkligt. Jag vet att det är verkligt, har accepterat att det är det. Men jag kan inte tänka på det. Det är som att åka berg-och dalbana, men utan lyckokänslor. Som när man vaknar mitt i natten och har drömt, eller det är mer en känsla, av att man har fallit. Hjärtat ramlar ner i magen på något sätt, det är så omtumlande att man tappar andan. Så även fast jag vet att det är verkligt, måste jag förtränga det för att kunna fungera, för att överleva.

Första gången jag tillät mig att släppa ut mina känslor för henne var strax efter att han hade bestämt sig för att flytta ifrån mig. Han och hon var iväg på en "utflykt" kan man säga, med en annan kollega, en planerad utflykt efter arbetstid. Jag kommer aldrig glömma hur jag satt och hade ätit min lunch, försökte ringa min bästa vän som inte gick att få tag på. Jag var sprängfylld av ilska och skrev ett sms till henne: "Jag vet att jag är knäpp, men jag måste göra det här: Jag HATAR, HATAR; HATAR; HATAR; HATAR XXXXX". Jag är försiktig med att använda det ordet, men jag var tvungen. Jag skulle bara vetat då, vad som skulle hända sen. Hon hade varit involverad i den processen och hjälpt honom med lägenhet. De jobbade tillsammans. Jag hade inte varit svartsjuk innan, jag visste ju att han älskade mig. För han sa ju det, om och om igen. När han pratade om tjejen på jobbet, sa han att hon var ful. Hon var lösaktig; var ute jämt och söp. Hon var manhaftig, inte hans stil. Han skulle aldrig kunna bli tillsammans med henne, han sa det med sån övertygelse i rösten. Det sa han fram till mindre än ett dygn innan han blev det. För han blev tillsammans med henne mindre än ett dygn från att han flyttade ifrån mig. Han blev tillsammans med henne.

Jag undrar vad han säger om mig.

Andra bloggar om: pojkvän, flickvän, bergochdalbana, förtränga, hata, utflykt, älska, lösaktig

Att älska?

2007-04-03T07:26:00.000Z

Hur kommer det sig då att jag ändå svarar ja, att jag ändå ville leva med honom trots att mycket inte stämde in i hur jag ville ha det, eller vill ha det? Svaret är enkelt -för att jag älskade honom. Just honom. Ingen annan. Var ligger glädjen i att resa, om min älskade inte vill dela den glädjen med mig? Var ligger glädjen i att vakna upp bredvid varandra när jag vet att han inte har kunnat sova på grund av mitt snarkande? Trots att det var många saker jag längtade efter var det ju trots allt för att jag älskade honom som jag ville uppleva de här sakerna med honom, det var inte sakerna i sig. Vill jag vakna upp med någon bara för att vakna upp med någon? Bo med någon bara för att inte vara ensam? Vara tillsammans med någon bara för att det är bättre än att vara själv? Nej. Det vill jag göra med den jag älskar.

Det verkar som att det här med att älska är ett väldigt svårt begrepp. Vet någon vad det innebär? Kan man själv bestämma vad det betyder för en själv? Jag vet inte. Jag tror inte riktigt på det. Det finns mördare som säger att de har dödat för kärlek -är en acceptabel tolkning av att älska? Vem har rätt att säga att det inte är det? Jag vet bara hur det känns för mig. Det känns som ett band som är oerhört svårt att klippa. Det är något mer än vänskap, något mer än kärlek och förälskelse, något mer än att bara trivas med varandra. Det är glädje. Det är sorg. Det är maktlöshet. Det är lycka. Det gör ont. Det smeker. Det är något som de flesta inte verkar orka känna. För det är jobbigt att älska, och nästan ännu värre att bli älskad. Så många verkar välja att leva bekvämt istället, utan att våga känna efter vad de känner. För det är inte det som är det viktigaste längre. Det är inte längre värt att kämpa för äkta kärlek, eftersom det är så accepterat att ha många olika livpartners under sitt liv. Skaffar barn med en, gifter sig med en annan. Jag säger inte att det är fel. Men man ger upp alldeles för lätt. Det ställer högre krav på att ett förhållande hela tiden ska vara bra, vara smärtfritt och smidigt. För om det inte är det finns det en ny partner som väntar runt hörnet, eller ännu närmare.

Så trots att det fanns saker jag längtade efter skulle vara annorlunda, går det inte bara att lösa de problemen genom att byta ut honom mot någon annan. Inte för mig i alla fall. Tyvärr gick det för honom.

Andra bloggar om: älska, älskade, snarka, mördare, förälskelse, sorg, livspartner, förhållande, partner, smärtfritt

Dela ditt liv med mig!

2007-04-02T08:06:00.000Z

Varför, varför kan det inte vara så? Att allt löser sig, i alla fall kan lösa sig, bara man älskar varandra. Det har så länge jag kan minnas varit grundprincipen i min romantiska ideologi, och det var hårt att inse att det faktiskt, hur gärna jag än vill att det ska vara sant, inte är så.

Jag älskade honom, tveklöst, under hela tiden vi var tillsammans. Men ändå blev jag osäker. Vi har det bra, men... Ska jag verkligen leva hela livet utan att min älskade sover i samma säng som jag? Utan att någonsin få duscha tillsammans med honom? Som aldrig vill hångla längre? Som inte delar min äventyrslust att få se världen, som inte ens ville ta emot en resa i present? Som jag tar för självklart inte vill följa med när jag ska träffa kompisar, åka bort med vänner eller familj? Som aldrig kunde förstå min glädje för det lilla; solen skiner, blommorna börjar komma, reapriser på Coop? Som aldrig kunde förstå min korta stubin över det lilla, aldrig ville argumentera för att han hatade när jag blev känslosam. På alla sätt, gott som ont. Det är den enda lättnaden jag kan känna i att vårt förhållande tog slut. Jag behöver inte undra om jag någonsin kommer att få göra dessa saker. Det kan hända att jag inte kommer det, att jag aldrig kommer att träffa någon som vill leva med mina dessa önskemål och egenskaper, men jag behöver inte längre veta. Veta att, som när jag var tillsammans med honom, att jag inte skulle få uppleva det. Nu kan jag i alla fall hoppas.

Mitt svar var ja. Jag ville ändå leva med honom. Jag hoppades att det skulle kunna ändras lite, lite någon gång. Jag förstod inte riktigt. Han älskade mig så oerhört mycket, som han sa. Förstod han inte hur glad det skulle göra mig om han en dag kom hem och hade planerat en resa för oss? Det hade inte spelat någon roll vart. Förstod han inte vad jag sa, att det är inte dig jag är sur på, jag slog i tån, datorn funkar inte, min pappa är sjuk, jag känner mig tjock. Jag är inte ledsen på grund av dig! Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa det. Han kunde inte förstå. Det gjorde mig så ledsen att han tog på sig så mycket skuld och ansvar över mitt känslosamma beteende. I början var det härligt; för första gången i mitt liv fanns där nån som bara älskade mig. Som satte mig först. Men det åt långsamt upp honom, och om det är någonting jag önskar att jag kunde ändra på, är det just det. För det har fått honom att bli en helt annan människa, och jag är rädd att det är på grund av mig. Och jag är rädd att den person jag kände har försvunnit för alltid.

Andra bloggar om: romantik, ideologi, älska, sova, hångla, äventyrslust, present, solen, reapris, känslosam, hopp, leva, tjock

Lycka

2007-04-01T07:08:00.000Z

Men när smärtan inte tar överhanden skulle jag aldrig vilja vara utan de här åren. Det är ju just det som får det att göra så ont, så fruktansvärt ont. För att det var så underbart. På så många sätt var det helt fantastiskt.

Jag har aldrig haft så roligt med någon som jag hade med honom. Jag kan inte vara lika rolig med någon annan, för med honom var jag aldrig rädd att visa mig själv både psykiskt och fysiskt. Vi kanske inte hade riktigt samma humor, men vi var så otroligt samspelta. Han är den enda jag har träffat som är lika bra, om inte bättre, på ord och stavning som jag. Det låter löjligt, men det är en egenskap som så här i efterhand känns väldigt viktigt; det var det där lilla, lilla extra, som gjorde honom så otroligt rätt just för mig. Han tänker lika snabbt (när han vill) och ofta fick jag den där känslan av samhörighet för att han sa precis vad jag tycket eller kände, vi sa det samtidigt eller bara visste att den andra tyckte likadant. Och vi log mot varandra, ett leende som var så underbart för det var bara vi mot alla andra.

I efterhand får man många frågor av typen "vad var det som gjorde dig lycklig med honom?". Det har varit jobbigt att inte kunna svara på den frågan riktigt. Det låter så tomt när man försöker formulera det, just för att vi bråkade så mycket, och för att mycket av problemet låg, i min synvinkel, i att vi aldrig gjorde saker tillsammans. Jag tror att det blev en ond cirkel redan från början. För vi var så lyckliga av att bara vara med varandra att vi trodde att vi inte behövde något mera. De lyckligaste stunderna jag har haft med honom har varit hemma i soffan, när vi har haft sex eller när vi lagar middag tillsammans. Och det var inte lite lycklig. Det var en sådan lycka som känns i hela kroppen, som när man är nykär men tusen gånger starkare just för att man inte är nykär, för att man vet att den har bestått trots att man har varit tillsammans i flera år. Under hela tiden vi var tillsammans kunde jag så snabbt få den känslan med honom, även efter ett bråk. Det var det som var bäst. Det var det som gjorde mig lycklig. Det ständiga uppskattningen, kärleken i hans ögon. Det spelade ingen roll att allt annat blev dåligt till slut, den totala kärleken i hans ögon var så stark att jag trodde att det räckte. För trots att vi ofta båda var så olyckliga, låg lyckan av att bara vara med varandra, älska varandra, se varandra, så nära till hands.

Jag trodde alltid, innan jag träffade honom och innan jag därmed hade haft ett förhållande, att allting löser sig bara man älskar varandra. Det är en så fin tanke, och den borde stämma. Men det finns ingenting som är mer fel.

Andra bloggar om: lycka, underbart, fantastiskt, roligt, humor, stavning, lycklig, sex, nykär, uppskattning, bråk

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

2007-03-30T08:12:00.000Z

Det skulle vara lätt att säga att det är det största misstaget jag har gjort i mitt liv, att övertygas om att jag kunde lita på oss mer än nåt annat. Men det är inte sant. Det är bara smärtan som talar. Smärtan som vill glömma, radera de senaste tre åren.

Så många gånger har önskat så intensivt att det kunde vara som i filmen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", att man verkligen skulle kunna radera ut en person helt ur sitt minne. För smärtan har varit övermäktig, obeskrivlig och fruktansvärd. Nästan skrattretande. Precis i början, när han hade bestämt sig för att så småningom flytta, frågade min mamma hur jag mådde och jag sa att det var hemskt. "Lilla gumman, det värsta har inte kommit än." säger hon och menar på att det tydligen skulle bli värre när han väl flyttade. Det var som att mitt hjärta slutade slå för en sekund och tårarna började rinna så snabbt att jag inte förstår hur vad det nu är som får en att börja gråta hade kunnat uppfatta känslan så omedelbart. "Värre? Hur ska det kunna bli värre?" vrålar jag nästan. "Det gååår inte att vara mer ledsen, det går inte att det blir värre!". Jag trodde det verkligen. Jag trodde det igen, morgonen han flyttade och jag packade ner vårat liv i kartonger och jag grät tills jag fick skavsår runt ögonen, grät så jag fick ont i ryggen, nacken, halsen och magen för att kroppen inte verkar vara gjord för att vara så ledsen.

Jag har så många gånger ångrat att jag sa de orden då; "Det kan inte bli värre än så här". Och jag kommer aldrig att säga det igen, för nu vet jag att det kan alltid bli värre.

Andra bloggar om: sunshine, radera, minne, skrattretande, mamma, flytta, tårar, kartonger, värre

Mitten av universum

2007-03-29T08:10:00.000Z

Kan man säga så? Min pojkvän har en flickvän.. Jag kunde. Det var precis så det kändes.

Vi hade det inte så bra. Vi hade varit tillsammans i tre år. Varför blev det så, varför var det så? När jag hörde om folk som hade gjort slu blev jag alltid förundrad. Hur, hur kan man göra slut? Det var en omöjlig tanke för mig att det skulle ta slut, och jag kunde omöjligen sätta mig in i situationerna jag hörde om. Jag var säker på att vi skulle leva hela vårat liv tillsammans, han fick mig att bli så säker på det att jag litade mer på det, på oss, än de fysiska grundlagarna. I mitt universum var det det enda jag kunde lita på, och det var så härligt. En fast punkt i livet, som aldrig kommer att svika mig, som alltid kommer att finnas kvar, vad som än händer. Trots att allt inte var perfekt trodde jag på detta. För vi pratade så otroligt mycket om det. Han sa så ofta att det var så, att det alltid skulle vara så att han skulle älska mig att till slut trodde jag på det. Det gick emot mitt förnuft och den enda riktigt starka röda tråden av erfarenheter jag kan urskilja i mitt liv: lita inte på någon. Inte på någon. Det behöver inte vara cyniskt att tänka så, man kan fortfarande öppna sitt hjärta och ha underbara vänner och relationer. Men lita aldrig på någon helt och fullt, det går inte, det är omöjligt att ställa sådana krav på människor.

Men till slut trodde jag honom.

Andra bloggar om: pojkvän, flickvän, tillsammans, liv, grundlagar, perfekt, älska, cynisk, relationer

Jag trodde jag hade varit ledsen

2007-03-28T14:01:00.000Z

Jag trodde att jag hade varit ledsen. Det hade jag också. Jag har varit med om många saker som är värt att vara ledsen över. Jag har haft den där klumpen i halsen oräkneliga gånger, kännt smärtan i bröstet. Jag har haft panikångest för att känslorna har svämmat över, livet har blivit för mycket och för att folk kan vara så taskiga rent allmänt. Panikångest för mig känns som att klumpen i halsen har blivit för stor samtidigt som att något håller på att explodera inuti. Luften vill komma både in och ut. Jag tror det är därför man hyperventilerar.

I vilket fall, trots att mitt liv tack och lov har varit avsaknat från större tragedier så har jag uppfattat mycket som jobbigt och trodde att jag hade blivit en ganska stark person, eftersom det kännts som jag redan varit på botten liksom. Övervikt, mobbing, medling mellan mamma och pappa, skilsmässa, bulimi, ätstörningar, utnyttjad, vänner som gjort slut, vänner som misshandlat en; det kändes som jag har haft otur på många sätt, trots att jag är av den fulla övertygelsen att man själv är ansvarig över sitt eget liv. Men ansvar är nog inte min starka sida...

Jag trodde i alla fall att jag har varit ledsen, tills min pojkvän fick en flickvän.

Andra bloggar om: smärta, panikångest, ledsen, ångest, hyperventilera, expoldera, tragedier, övervikt, mobbing, skilsmässa, bulimi, ätstörningar, misshandel